Skötselavtal anses av vissa som ett bra sätt att behålla makten över marken. Avtalen innebär dock att lantbrukarna ibland missar intäkter, samt att kraven på markägarna ökar. Dessutom är det ett stort frågetecken kring huruvida upplägget överhuvudtaget är i linje med reglerna.
Skötselavtal går ut på att markägaren söker stöden och på pappret ansvarar för driften, trots att denne inte sköter marken. Detta gör istället en lantbrukare som behöver arealen. I praktiken är uppgörelsen ett arrende där den aktuella arealen inte redovisas i arrendatorns SAM eller där arrendeavgift utgår. Istället går stödpengarna direkt till markägaren som markersättning eller arrendeavgift.
Då formella fleråriga arrendekontrakt ger arrendatorn ett tämligen starkt besittningsskydd har skötselavtal på vissa håll varit ett uppskattat sätt att i praktiken arrendera ut marken utan att tappa makten över den. Det ska dock påpekas att om ett skötselavtal i sin form är för likt ett arrende kommer det ses som ett arrendeavtal vid en prövning, varvid lantbrukaren ändå kan hävda besittningsrätt. Det är även värt att påpeka att för att ett avtal ska vara giltigt måste samtliga fastighetsägare ha skrivit under.
Skriftligt avtal
Trots detta har Lantbrukets Affärer tagit del av flera fall där det inte upprättats något skriftligt avtal men där markägaren tar stöden och en annan företagare brukar marken och tar skörden. Den generella rekommendationen måste dock vara att upprätta skriftliga avtal. De flesta rådgivare erbjuder hjälp med att upprätta skriftliga skötselavtal, detta trots att skötselavtalen får anses befinna sig i den absoluta gråzonen för vad som tillåtet.
Den gemensamma jordbrukspolitiken förutsätter att stöden ska gå till aktiva lantbrukare. Att bara söka stöd kvalificerar alltså inte till vad som betraktas som aktivt brukande. Det är dock tillåtet att som aktiv lantbrukare leja bort all skötsel av marken, men det är inte tillåtet att lämna skörden som enda betalning.
Trots att reglerna säger att stöden ska gå till aktiva lantbrukare verkar antalet skötselavtal öka, framförallt i områden där arrendepriserna är ungefär lika stora som arealersättningen.
Ökar osäkerheten
Lantbrukare i dessa områden är också ofta berättigade till kompensationsstöd vilket innebär att ett formellt eller informellt skötselavtal gör att lantbruket går miste om pengar brukaren annars skulle ha rätt till. I fallet då markägaren söker stöden landar detta på gårdsstöd och förgröningsstöd om knappt 2200 kronor. Om marken istället arrenderas av en lantbrukare med djur, vilket många har i aktuella områden, utgår dessutom kompensationsstöd med knappt 1900 kronor per hektar (se tabell).
Skötselavtal innebär alltså inte bara att brukaren riskerar att gå miste om stödpengar som han eller hon egentligen är berättigad till, utan ökar även osäkerheten för markägaren. Det är den som ansöker om stöden som är skyldig att se till att tvärvillkoren följs. Skulle det vid en kontroll visa sig att lantbrukaren inte uppfyller tvärvillkoren, är det markägaren som får avdrag. Dessutom är det markägarens ansvar att föra sprutjournal över marken och IPM kräver att driftsledaren, alltså markägaren, har sprutcertifikat.
Av Per-Ola Olsson