Frågan i rubriken är högst relevant när Naturskyddsföreningens skrift med samma namn utsätts för lite närläsning. Och då gäller det inte det mjöl som Naturskyddsföreningen avser, utan i vilket syfte författarna är ute.
Vid en första titt verkar inte innehållet så kontroversiellt. Men som vanligt när det gäller material från Naturskyddsföreningen präglas innehållet av ordval och markeringar som ger en läsare med lite mer kritisk blick en känsla av att betrakta verkligheten genom brandsäkert glas, du känner igen det du tittar på men bilden är förvrängd, lite vågig på ett sätt som skapar en känsla av overklighet.
Kampanjskrift
Rapportens fulla namn är ”Faktaunderlag Rent mjöl i påsen? – Om spannmålsodling, miljöpåverkan och konsumtion.” På framsidan är den försedd med bönen ”Ge oss kraft att förändra” med plusgironummer angivet. Rapporten togs fram till Naturskyddsföreningens kampanj ”Byt till eko” under Miljövänliga veckan 2015.
Vad är det då i rapporten som en mindre religiöst präglad läsare kan uppleva som förvrängning av verkligheten?
Inledningsvis påstås att handelsgödsel ”bidrar till brutna kretslopp, enorm förbrukning av fossilenergi och överbelastning av växtnäring i kretsloppet.” Det är alltså inte hur handelsgödseln används som beskrivs som ett problem utan gödseln i sig.
Samtidigt säger författarna av rapporten att en ekologiskt försvarbar giva [av lättlösligt handelsgödselkväve, reds anm] ligger på omkring 50 kg per hektar.
Antroposofiska restprodukter
Synen på handelsgödsel präglas av en syn på syntetiskt kväve och lättlöslig handelsgödsel som kommer från antroposofin, där det finns en andlig skillnad mellan organiskt kväve och mineraliskt. Det framgår också av benämningen konstgödsel, som används genomgående i rapporten. Till saken hör som bekant att varken växter eller djur kan skilja på en ammonium- eller nitratjon om den har organiskt eller syntetiskt ursprung.
”Innan sådden används ofta ett totalbekämpningsmedel som dödar all växtlighet”, står det i sammanfattningen. I huvudtexten nyanseras påståendet något och anges som att 30 procent av spannmålsarealen behandlas med totalbekämpningsmedel. Att det rör sig om främst glyfosat anges inte och inte heller att preparatet är mindre giftigt än koksalt och att det inte kunnat påvisas biologiska effekter utanför den plats där det använts.
Påståendet att ”det odlas mycket mindre ekologisk spannmål i Sverige än vad som förbrukas”, är högst diskutabelt, eftersom en stor del av den ekologiska spannmålen exporteras.
Ineffektiv produktivitet?
När det gäller resursutnyttjandet påstås i rapporten att handelsgödsel och kemiskt växtskydd ”gör den svenska spannmålsproduktionen produktiv men inte resurseffektiv”. Detta blir ett högst problematiskt påstående mot bakgrund av att produktivitet är detsamma som resurseffektivitet. Med hänsyn taget till de flesta resurser, som energi, areal antal man- och maskintimmar, är den konventionella spannmålsodlingen mer resurseffektiv än den ekologiska, det vill säga den producerar mer i förhållande till insatta resurser.
Ställningstagandet blir kanske mest tydligt i beskrivningen av den konventionella odlingen jämfört med den ekologiska:
”Men priset har varit kraftigt ökad resursanvändning och miljöbelastning, långt över den nivå som är långsiktigt ekologiskt hållbar. Växtnäringskretsloppen har brutits, fossilenergianvändningen flerdubblats, kemisk bekämpning blivit rutin, biologisk mångfald utarmats och ekosystemtjänster urholkats.” Inget hopp om räddning där alltså. Att den konventionella odlingen utvecklas och inte längre ser ut som på 1980-talet verkar ha undgått vännerna på Naturskyddsföreningen. Däremot har ju så klart den ekologiska odlingen möjlighet att rätta till sina tillkortakommanden:
”Istället för kemisk bekämpning jobbar ekologiska spannmålsodlare framförallt med förebyggande växtskydd [tillämpas enligt EU-lag i all växtodling]. Ekobönderna har också utvecklat ny teknik för mekanisk ogräsbekämpning [har alltid använts i konventionell växtodling, främst i radodlade grödor].” Och så vidare…
Animalisk inkonsekvens
Lösningen på de låga skördenivåerna i den ekologiska odlingen blir att minska köttkonsumtionen. Riktigt hur det ska gå ihop med det kraftigt ökade behovet av djur för att få tillgång till stallgödsel framgår inte. Att hålla djur enbart för att producera stallgödsel torde med sin resursineffektivitet vara det absolut största tänkbara hotet mot klimat, miljö och hållbarhet.
I avsnittet om resursanvändning framhålls det som är en fördel för ekologiskt lantbruk, nämligen återföringen av stallgödsel till växtodlingen, som den konventionella odlingens nackdel. Ackumulering av stallgödselkväve är inte bara ett problem för konventionella gårdar, utan i minst lika hög grad för de ekologiska – i synnerhet med tanke på den lägre totala kväveeffektiviteten.
Skyttegrav
Förespråkare för ett synsätt som försöker förena fördelarna från både den konventionella odlingen med tillgång till snabbverkande gödselmedel och verksamma kemiska bekämpningsmedel och den ekologiska med en av nöden påtvingad användning av förebyggande åtgärder brukar alltid tystas ned med att inte argumentera för det ena eller andra och att man borde gräva ner stridsyxan. Men hela denna så kallade faktarapport är en enda lång skyttegrav som bygger hela sin argumentation på motsättningen mellan ekologisk och det de i rapporten kallar oekologisk odling. Frågan är vem det är som grävt upp stridsyxan den här gången?
Som vi alltid i det här sammanhanget framhåller: Allt som är tillåtet i ekologisk odling är också tillåtet i konventionell!
Av Lennart Wikström