Ändra målbilden!

Det är sannolikt fler än Lantbrukets Affärers redaktion som har problem med de nationella miljömålen. Inte så att miljömål är ett problem i sig, men när de formuleras som vaga och ouppnåeliga visioner och tolkningen i hög grad lämnas till tjänstemän utan ansvar kan konsekvenserna bli på gränsen till förödande.
För det första är målen ”vattentunga”, det vill säga fem av de 16 målen berör vatten och vattendrag. Dessutom är de över­lappande – vad sägs om levande sjöar och vattendrag, myllrande våtmarker, levande skogar, ett rikt odlingslandskap och ett rikt växt och djurliv? Ett mål innefattar levande kust och skärgård (men levande landsbygd finns inte med).

Berör lantbruket
Nio av målen berör lantbruket mer direkt och eftersom Miljöbalken slår fast att jordbruk är miljöfarlig verksamhet får det kända konsekvenser för lantbruket. Till detta kommer en djuromsorgslagstiftning som vi visserligen är stolta över, men som dagligen sätter sina spår i svensk animalieproduktion. Inte så att vi inte längre har något jordbruk kvar, men om vi blickar tillbaka 20 år kan vi konstatera att den visserligen välvilliga men kvävande regelbördan hämmat utvecklingen genom att begränsa lönsamhet och konkurrenskraft.
Höga krav har påverkat utvecklingen av det svenska lant­bruket, som idag kombinerar hög produktivitet med ringa miljöpåverkan. Men i ett större perspektiv har utvecklingen fått konsekvenser som de ursprungliga beslutfattarna sannolikt inte avsåg. Medan svensk livsmedelsproduktion med några få undantag har gjort marsch på stället, har den importerade andelen ökat väsentligt. Det har gjort att miljöpåverkan minskat här hemma, men också att produktion flyttat till länder och regioner med betydligt sämre förutsättningar för hållbar produktion.

Livsmedelsstrategin räcker inte
För att vända den här trenden räcker det inte med en livs­medelsstrategi så länge nuvarande grundsyn och regeltillämpning genomsyrar myndighetsutövningen mot lantbruket. Visser­ligen har Kemikalieinspektionen gjort en rejäl omsvängning och Jordbruksverket är fortfarande lantbrukets bästa vän bland myndigheterna, men mer behöver göras, mycket mer.
När det gäller miljömålet giftfri miljö så ska det tolkas som att ”den sammanlagda exponeringen för kemiska ämnen via alla exponeringsvägar inte är skadlig för människor eller den biologiska mångfalden”. Det är egentligen långt från giftfritt och för växtskyddsmedel är detta mål uppfyllt redan genom godkännandet. Även Kemikalieinspektionens uppdrag är ­i­nriktat mot att minska risker och förebygga skador, inte att utesluta användning av kemikalier.

Kraftigt minskad risk
I Miljömålsrapporten för 2017 skriver Naturvårdsverket: ”Användningen av växtskyddsmedel i hektardoser minskade 2016 jämfört med 2015 liksom miljö- och hälsoriskindex. Användningen av neonikotinoider har mer än halverats i ­Sverige sedan dessa begränsades 2013.” Sett över längre tid
på cirka 30 år har miljö- och hälsoriskindex minskat kraftigt
(reds. anm.).
En motsvarande analys kan vi göra på övergödning och även där konstaterar Naturvårdsverket att tillförseln av både kväve och fosfor minskar.
Det är dags att för myndigheter och politiker att inse att svenskt lantbruk inte är miljöfarligt, och att varje kilo kött, spannmål eller grönsaker som vi kan producera här i stället för någon annanstans är bättre för miljön och minskar lidandet i världen. Minska krånglet och underlätta för små- och medel­stora företag så att deras lönsamhet och konkurrenskraft förbättras. Börja idag, om mindre än fem månader är det val.