Proteinhaltsbetalningen är avgörande för odlare av brödvete, i synnerhet om det sker på kontrakt. Vinst eller förlust kan som det gjorde för många det gångna året, hänga på några tiondels procent. Det är med kvävegödslingen vi kan styra kvaliteten, men spannmålsskörden 2015 lämnade oss med fler frågor än svar.
Relativt tidigt på säsongen 2015 fanns tecken på en tämligen god skörd med goda bestånd när tillväxten satte igång. En kall maj och juni lurade kanske en del att hålla igen med kompletteringsgivorna, men rent växtfysiologiskt gynnas tillväxten av lägre temperatur under den perioden genom att den blir mer utdragen och de strukturer i växten som bidrar till en hög skörd hinner utvecklas mer än vid högre temperatur. När det var dags för den sena kompletteringsgivan fanns ett stort antal ax med ett stort antal blomanlag som suktade efter mer kväve – som inte kom, i alla fall inte i tillräcklig mängd.
Till saken hör också att de svenska rekommendationerna för kvävegödsling, och som också tillämpas av exempelvis Yara i deras gödslingsråd, har visat sig ligga lägre än de verkliga behoven.
90 procent foder
”Medelhalten i sorten Ellvis var 10,5 procent 2015”, berättade Ingemar Gruvaeus från Yara på Odling i Balans’ och Yaras kväveseminarium i Linköping den 19 januari.
I Skåne klarade en fjärdedel gränsen till kvarnvete och i Västra Götaland bara en knapp tiondel mot ett genomsnitt på 60 respektive 40 procent. Det kan jämföras med närmare 90 procent extremåret 2011.
”I genomsnitt varierar proteinhalten i skörden mellan fyra och fem procentenheter, men med olika förskjutning längs skalan”, sade Ingemar Gruvaeus. ”Genomsnittet skiljer upp till två procentenheter mellan enskilda år och även mellan olika områden samma år. De stora variationerna gör att vi verkligen kan fråga oss om vi vet hur vi ska gödsla för att nå optimal skörd och kvalitet. Vi anpassar helt enkelt inte gödslingen tillräckligt mycket till variationerna mellan gårdar, fält och år.”
Råd i underkant
Vid en skörd på 8 000 kg höstvete är Jordbruksverkets riktgiva enligt 2015 års Gödsling och kalkning 160 kg kväve per hektar. Men de råden ligger minst sagt i underkant.
En sammanställning av 25 försök 2013–2015 visar att den optimala givan till brödvete med stråsäd som förfrukt ligger på 200 kg N. I försök i Skåne låg ekonomiskt optimum för Brons på
263 kg kväve och i Praktik på 280 kg kväve. Gödsling enligt råden gav
1 770 kr lägre gödslingsnetto i de båda sorterna – under förutsättning att varan blev godkänd som brödsäd.
Av naturliga skäl låg optimum i fodervetesorterna betydligt lägre, i synnerhet gäller det Mariboss, som hade en optimal giva på 160–200 kg beroende på försöksplats.
Maj månad våt och kall…
Något som fick förra årets säsong att sticka ut var den betydligt lägre kväveleveransen från marken. Bestånden var i gott skick och väl bestockade när tillväxten satte igång och den kalla våren och försommaren fick grödan att växa men höll samtidigt tillbaka kvävemineraliseringen.
När kärnorna matades fanns ett relativt kväveunderskott, som gjorde att stärkelseinlagringen fortsatte efter det att omfördelningen av kväve avslutats. Lite förenklat kan man säga att den utdragna tillväxtsäsongen 2015 gjorde att alla vetesorter uppförde sig som foderveten.
Underskattat kvävebehov
Hur skulle vi ha gödslat det gånga året för att få tillräckligt hög proteinhalt på en så hög skörd?
”Kvävebehovet i höstvete var förra året betydligt större än normalt. Det fanns ett behov av komplettering på mellan
30 och 80 kg för att få tillräcklig kvalitet och med detta följde en merskörd på
230 till 2 000 kg kärna”, förklarade Yaras chefsagronom Gunilla Frostgård på Växjö möte i början av december.
I gödslingsstrategin är det enligt Gunilla och hennes kollegor viktigare med en tillräcklig kompletteringsgiva – i vissa fall till och med så sent som i stadium 55 – än med en startgiva tidigt på våren. En giva enligt råden på 160 kg N borde ha fördelats med 120 kg i normal huvudgiva och 40 kg i kompletteringsgiva. Men som konstaterats var detta en otillräcklig grundnivå i år och med en grundgiva på 160 kg gav en komplettering med 40 kg kväve en mycket positiv effekt på proteinhalten.
Naturligt att hålla igen
Det finns ett naturligt motstånd att dra på med höga kvävegivor, i synnerhet med tanke på att vi vid gödslingstidpunkten faktiskt inte vet vilken skörd vi kommer att få. Dels finns alltid oron för liggsäd, något som är högst motiverat med tanke på kvarnarnas krav när det gäller användning av tillväxtreglering, dels har vi anledning att oroa oss för effektiviteten hos det sista lagda kvävet och risken för läckage.
Men ju senare vi kan lägga en kompletteringsgiva, desto mer information kan vi ha om grödans utveckling och hur mycket kväve den tagit upp. Dessutom visar jämförelser i kväveskörd att kväveeffektiviteten i kompletteringsgivan som regel är högre än genomsnittet för allt tillfört kväve, 65,5 jämfört med 56,4 procent försöken 2013–2015.
Riskfritt under optimum
Det är också väl belagt att så länge gödslingen ligger under gränsen för optimal kvävegödsling är utlakningen oberoende av mängden tillfört kväve. Det innebär alltså att det inte är motiverat ur utlakningssynpunkt att hålla igen på kvävegivan så länge vi ligger under optimum.
I de två skånska försöken med Brons och Praktik med skördeoptimum vid 263 respektive 280 kg kväve, som nämns ovan krävdes cirka 200 kg kväve för att komma upp i 11,5 procent protein. Marginalen mellan tillräcklig kvävegödsling för att nå brödsädeskvalitet och optimal giva var mellan 60 och 80 kg kväve. Det fanns alltså gott om marginal att klara proteinkvaliteten utan att riskera att hamna över optimum.
Bättre anpassning
Inget år är det andra likt och 2015 var ett extremår. Men förutsättningarna som gjorde att vi hamnade där vi gjorde kommer att återkomma, vi vet bara inte när. Därför måste vi utveckla en strategi som ger flexibilitet och tillräckligt beslutsunderlag när vi ska anpassa kvävegödslingen.
”För att få en bättre styrning måste vi förbättra rekommendationerna och anpassa dem till sort, avkastningsnivå och variationer i det enskilda fältet. Dessutom måste lantbrukarna börja använda de redskap som finns”, konstaterade Ingemar Gruvaeus.
Av Lennart Wikström