Avtalet som hotar SLU:s trovärdighet

I officiella försök gav en bekämpning av örtogräs i höstvete förra året en merskörd på upp till 75 procent. Räknat uppifrån innebär det att utebliven bekämpning av ogräs i en gröda som skulle kunnat ge tio ton istället ger 5,7 ton. Även lågt räknat ger behandling mot åkerven och örtogräs en nettointäkt på 1 500 kr per hektar. Behandling mot vetets svartpricksjuka gav förra året två ton högre skörd i Skåne och mellan 1 500 kg och två ton i Västra Götaland.
Utan tillgång till kemiska växtskyddsmedel skulle vi behöva i det närmaste fördubbla arealen för att kunna ta samma totalskörd. Det kan knappast anses hållbart med tanke på det globala trycket på åkermarken och det faktum att vi enligt World Resources Institute fram till 2050 skulle behöva 600 miljoner hektar mer för att kunna möta ökade behov av livsmedel och den försämring av åkermarken som ständigt sker.
Många av de preparat som används är betydligt säkrare både för miljö och människa än tidigare, och som framgår av intervjun med Jenny Kreuger i det här numret av Lantbrukets Affärer har riskerna med användning av ogräsmedel i södra Sverige minskat med en faktor 100 sedan hon inledde sina mätningar kring 1990.

Allians mot växtskydd
Därför framstår det som ytterst märkligt att SLU:s rektor Maria Knutson Wedel genom rektorsbeslut varit med och undertecknat en avsiktsförklaring för en gemensam europeisk allians för ett jordbruk fritt från kemiska pesticider.
Det är det franska forskningsinstitutet INRAE som lyckat samla 24 andra europeiska universitet och forsknings­institutioner med syftet att utveckla ett hållbart europeiskt agrifood-system utan kemiska växtskyddsmedel. Ett mål är att inrätta ett gemensamt europeiskt forskningsinitiativ inom EU:s nya Green Deal som öronmärker medel för alliansen­s syfte. Som partner förbinder sig SLU både nationellt och inom EU verka för att ta fram planer och förslag till forskningsprogram och även arbeta politiskt för det som i avsiktsförklaringen benämns som ett starkt paradigmskifte för forskning och innovation.

Problem för SLU
Förutom att det är en självmotsägelse att bedriva hållbart jordbruk utan tillgång till kemiskt växtskydd – något som borde vara tämligen uppenbart inte minst under det internationella växtskyddsåret – innebär det sätt på vilket beslutet att underteckna avsiktsförklaringen fattats och det faktum att det i sig strider mot grundläggande vetenskapliga principer stora problem för SLU.
Drivande inom SLU har Riccardo Bommarco varit. Riccardo är professor i lantbruksentomologi med inriktning mot pollinatörer och ordförande i SLU:s plattform Växtskydd. Han har också varit SLU:s representant i arbetsgruppen som tagit fram avsiktsförklaringen, och har fått med sig övriga forskare i Plattformen på ett undertecknande. Han har också av rektor att vara SLU:s representant i alliansens styrgrupp.

Vad stort sker…
När avsiktsförklaringen undertecknats planerades en pressrelease, men den stoppades med motiveringen att undertecknandet skulle kunna uppfattas som ett politiskt ställningstagande. Det var insiktsfullt såtillvida att det är ett politiskt ställningstagande och tvärtemot vad som framhålls av SLU:s representant i styrgruppen faktiskt binder SLU till vissa åtaganden. Dessutom skriver rektor i sitt beslut att ”den föreslagna agendan för en pesticidfri varukedja ligger i linje med SLU:s strategiska hållbarhetsmål”.

”Forskare som arbetar med integrerat växtskydd som även innefattar kemiska växtskyddsmedel går emot SLU:s strategiska hållbarhetsmål…”

Det är fullt förståeligt att de som varit bakom tillkomsten av avsiktsförklaringen inte vill att den ska uppmärksammas för mycket. Vad stort sker, sker som bekant i tysthet. Rektors förklaring talar också om för forskare som arbetar med integrerat växtskydd som även innefattar kemiska växtskyddsmedel att deras verksamhet går emot SLU:s strategiska hållbarhetsmål. Det är inte bara vetenskapsfientligt, utan är även en allvarlig inskränkning av den akademiska frihet som Maria Knutson Wedel så sent som den 23 januari talade sig så varm för.
För en utomstående betraktare framstår det som om sär­intressen inom SLU lyckats kidnappa hela universitetet i syfte att styra det i en riktning som inte bara riskerar att undergräva förtroendet för SLU som akademisk institution, utan också skulle styra vårt jordbruk bort från den hållbara utveckling som universitetet säger sig förespråka.