Staten har tydligt minskat sin roll i markavvattningsfrågan men för lantbruket minskar inte frågan i betydelse. Tvärtom säger alltfler att nu behöver rör och diken dimensioneras om för att anpassas till klimatförändringar. Men vem kan dessa frågor idag?
Det finns områden inom svensk växtodling där det finns anledning att känna oro över hur kompetensförsörjningen till lantbruket ska upprätthållas. Ett av dem är juridiken och tekniken kring markavvattning.
Att ha en fungerande markavvattning är grunden i en lönsam växtodling. Förr utbildades agronomer med hydroteknisk inriktning på SLU. Det fanns också vattenhushållare på lantbruksenheterna på länsstyrelserna, personer som i de flesta fall fanns kvar sedan lantbruksnämnden med titeln statens lantbruksingenjörer. Vid årsskiftet lades som ett sista steg i avvecklingen av statens ansvar Jordbruksverkets vattenenhet ned.
Staten minskar alltså sin roll och de tre sakerna ovan kommer att konsekvenser för lantbruket. Även i lantbrukarkåren har kunskapen om de egna markavvattningsföretagen minskat. Det sägs att det finns cirka 50 000 dikningsföretag i landet. Hur många av de aktiva lantbrukare som läser denna text kan säga att dikningsföretaget har en aktiv styrelse?
Många frågor…
En fråga som ofta ställs är hur ska intressenterna i ett dikningsföretag kunna starta om sin verksamhet. En annan kan vara om kommunen verkligen får koppla på sitt nya bostads-eller industriområde på ett enskilt dikningsföretags dike.
En annan vanlig fråga är att en lantbrukare ringer om en nybliven granne och ägare till en hästgård som inte vill vara med och betala för underhåll av ett dike. Det kan bero på att när de nya ägarna köpte gården glömde mäklaren berätta att de blev delägare i en samfällighet.
Tusentals av dessa frågor ställs varje år och frågan är vem som kan svara på dem. Det finns stora mark- och vattenkonsultbolag som WSP, Tyréns, SWECO med flera, men de arbetar hellre mot stora kunder som kommuner istället för att fakturera några få timmar för enskilda lantbrukare.
Få som kan svara
Det finns ett fåtal personer i Sverige som kan svara på frågor om avvattning och dikesföretag. Jordbruksverket har regeringens befogenhet att utse personer att bli formellt behöriga som markavvattningssakkunniga. Men det är långt ifrån alla som blivit behöriga eller som kan hjälpa ett dikningsföretag efter att ha gått verkets utbildning.
När det gäller att göra täckdikningsplaner finns än så länge kunnigt folk och det är en färdig produkt som finns på marknaden. Men i steget efter täckdikning eller detaljavvattning, det som hydroteknikerna kallar huvudavvattning, behövs en mix av juridisk och teknisk kunskap och den är det få som besitter.
Därför är det viktigt att rådgivningschefer och affärsutvecklare identifierar markavvattning som en fråga där kompetens och erfarenhet efterfrågas av lantbruket. Behovet kommer inte att minska framöver.
Av Markus Hoffman