Inkomstutvecklingen inom jordbruket är god. Den som säger det tillräckligt många gånger kanske börjar tro på det. Ungefär som när Per-Albin Hansson uttalade sig om vår svenska beredskap i inledningen av andra världskriget.
Den som konstaterar det goda inkomstläget är det kvalificerade Agro Food Economics, ett kompetenscentrum i samarbete mellan Lunds universitet och SLU. De har studerat lantbruksföretagarnas inkomstutveckling i jämförelse med andra hushåll. Slutsatserna är att jordbrukarhushåll har lika hög disponibel inkomst som andra hushåll men lägre förvärvsinkomst, att jordbrukarhushållens förvärvsinkomster ökat mer än andra hushåll under perioden 1997–2012 och att ökningen kommer i lika hög grad från jordbruket som från inkomster utanför lantbruket.
Äpplen och päron
Med detta borde allt vara frid och fröjd. Eller?
För det första måste vi komma ihåg att lantbrukare är företagare. Deras förvärvsinkomster och disponibla inkomster måste jämföras med andra företagares, inte mäns, kvinnors och hushålls inkomster generellt. Det har inte de annars så väl underbyggda analyserna från AFE tagit med i bilden.
När det gäller utbildning har manliga driftledares partners utbildningsnivå ökat väsentligt snabbare än driftsledarnas, vilket kan säga något om lantbrukares attraktivitet, och även förklarar varför de externa inkomsterna ökat. Det intressanta är att denna skillnad inte gäller i företag med kvinnliga driftsledare. Andelen kvinnliga driftsledare med högre utbildning är högre än för manliga driftsledare, medan deras partners till skillnad från de manliga driftsledarnas har lägre andel med hög utbildning.
Det finns också inkomstskillnader mellan manliga och kvinnliga driftsledare, där männen generellt ligger högre än kvinnor, men där skillnaden mellan kvinnliga lantbrukare och andra kvinnor är mindre än när det gäller männen.
Det hade som sagt varit mer relevant att göra jämförelsen med andra företagare.
Kraftig ökande sidoverksamhet
En delförklaring till de ökade inkomsterna och den ökade disponibla inkomsten återfinns i Jordbruksverkets nyligen presenterade statistik över jordbruksföretagarnas kombinationsverksamheter. Mellan 1999 och 2016 har andelen lantbruk som ägnat sig åt någon form av kombinationsverksamhet – det vill säga haft rörelseintäkter från verksamhet som inte är jordbruk – ökat från 11 till 43 procent. Den vanligaste kombinationsverksamheten är entreprenadverksamhet, som bedrivs av 25 procent av företagen.
Något överraskande är att andelen företag med kombinationsverksamhet är större ju större företagen blir och är störst för företag över 100 ha. En förklaring till detta är att det ofta är fråga om växtodlingsföretag, där verksamheten på gården tar så mycket tid i anspråk att det är lättare att komplettera med annan verksamhet än att bedriva verksamheten vid sidan av ett annat avlönat arbete.
”Konkurrenskraften i lantbruket och därmed lönsamheten måste förbättras”
Så visst har lantbrukarhushållens förvärvsinkomst och disponibla inkomst ökat, något som till stor del kan förklaras med inkomster från annan verksamhet, och i synnerhet för dem som är beroende av lantbruket för sin försörjning. Det betyder alltså inte att lönsamheten i jordbruket generellt förbättrats utan bara att lantbrukare är entreprenörer som klarar av att försörja sig.
Gott så men inte gott nog. Konkurrenskraften i lantbruket och därmed lönsamheten måste förbättras.