Brist på svensk mjölk kan bädda för ny uppgång

Ledaren ur Lantbrukets Affärer Mjölk 1/17.

I spåren av den beramade livsmedelsstrategin talas det mycket om självförsörjningsgrad och att det är så förfärligt att bara omkring hälften av de livsmedel som vi konsumerar produceras i landet. Det är i och för sig en -sanning med modifikation, eftersom de siffrorna inte tar hänsyn till livsmedelsexporten och att vi på en rad livsmedel faktiskt är självförsörjande.
Dit hör dock inte mjölk och mejeriprodukter. För den som älskar att gräva ner sig i statistik är det intressant att se hur konsumtionen av olika mjölkbaserade livsmedel -utvecklats under de senaste decennierna. År 1995 brukar vara ett lämpligt brytdatum då den svenska marknaden för livsmedel öppnades för produkter från andra EU-länder. Om vi utgår från den individuella konsumtionen av olika mejeriprodukter och räknar om till kg invägd mjölk kan vi konstatera att inte ens då var vi självförsörjande. Invägningen var 367 liter per person, medan konsumtionen motsvarade 410 liter, alltså ett underskott på motsvarande 10 procent.

Mindre dryck, mer ost
Sedan 1995 har konsumtionen av dryckesmjölk minskat med 30 procent och för många producenter sticker detta i -ögonen. Men samtidigt sätter vi i oss 11 procent mer -yoghurt, fil och andra syrade produkter, 23 procent mer grädde, 20 procent mer ost och 30 procent mer smör. Omräknat till kg invägd mjölk motsvarar det 437 liter per person, en ökning med 6,5 procent. Samtidigt har mjölkinvägningen per capita minskat med 18,5 procent och uppgick 2015 till 299 liter per person. Det ger en självförsörjningsgrad på 68,6 procent. I runda tal är alltså var tredje av de mejeriprodukter vi konsumerar baserad på importråvara.
Utan att ha tillgång till de senaste årens siffror kan vi -konstatera att den förändrade konsumtionen med högre andel förädlade mejeriprodukter inneburit att intäkterna från mejeriprodukter har ökat. Från 2000 till 2014 hade -konsumenternas utgifter ökat med 14 procent per capita -korrigerat för inflation. Allra mest har våra utgifter för ost ökat, med 64 procent. Totalt hade intäkterna ökat med närmare 25 procent.

Begripligt och obegripligt
Mot bakgrund av dessa förändringar på marknaden är det en sak som blir begriplig och en annan som blir obegriplig. Den begripliga är att det helt plötsligt kan uppstå brist på svensk grädde, något som noterades i början av året. Med tanke på att kedjorna gärna vill kunna märka sina EMV-produkter med Mjölk från Sverige blir detta ännu mera tydligt. Här finns alltså en tydlig signal från marknaden om en hög och ökande efterfrågan på svensk råvara.
Då till den obegripliga utvecklingen att mejerierna med Arla i spetsen med sin prissättning har drivit på en minskad produktion. Sedan 1995 har mjölkinvägningen minskat med 10 procent (antalet mjölkkor minskade under samma period med 30 procent). Med en växande marknad med ökad efterfrågan på förädlade produkter är det helt enkelt obegripligt att de signalerna inte kunnat återföras till producenterna i form av framtidstro och bättre betalning. Värdekedjan för mejeriprodukter har helt enkelt inte fungerat.

”Den som inte kan försvara sina marginaler på en sådan marknad måste ha haft blicken riktad åt ett annat håll…”

Missad marginal
Men mejerierna har inte haft lönsamhet att betala bättre, kanske någon invänder. Det stämmer om man enbart tittar till mejerimarginalen, som minskat under perioden. Men utvecklingen på färskvarusidan de senaste åren visar också att det går att höja priset på dryckesmjölk med cirka 20 procent utan att konsumenterna höjer på ögonbrynen. Även marknaden för drickyoghurt, kvarg och andra nya segment är tämligen prisokänslig.
Den som inte kan försvara sina marginaler på en sådan marknad måste ha haft blicken riktad åt ett annat håll och har i klartext bestulit sina leverantörer på de mervärden som den svenska mjölken haft.