Förbudet mot användning av neonikotinoider för betning av rapsfrö reducerade den svenska vårrapsodlingen från att under många år ha legat mellan 35 000 och 40 000 ha till mellan 6 000 och 7 000 ha, en reducering med mer än 80 procent.
Inledningsvis fick detta naturligtvis allvarliga följder för pollinerare, men i takt med att växtodlare i framför allt Mälardalen gått över till att odla mer höstraps har detta kompenserat för volymsbortfallet.
Även för sockerbetsodlingen innebar förbudet en omställning och nu börjar även forskarna fundera på om det var så klokt att totalförbjuda den typen av insekticider.
Kan gynna humlor
”Debatten om växtskyddsmedel som innehåller neonikotinoider bör nyanseras”, skriver Maj Rundlöf, forskare vid institutionen för biologi vid Lunds universitet, i en pressrelease från november förra året. Hon och hennes kollega Ola Lundin konstaterar att tiakloprid inte har någon negativ effekt på humlor och när växtskyddsmedlet användes i rödklöver som behandlats med tiakloprid växte humlesamhällena mer än i landskap utan rödklöverfält. Det är en observation som stämmer väl överens med erfarenheterna från vårrapsen.
”Studien indikerar därmed att vissa neonikotinoider som fortfarande är tillåtna i Europa faktiskt skulle gynna humlorna i stället för att skada dem. Risken är låg för direkt påverkan på humlorna samtidigt som tiakloprid skyddar de blommande fälten där humlorna hämtar sin föda”, skriver forskarna vidare.
Det är väl precis det som modernt växtskydd handlar om – att skydda utan att skada.
Naturliga fiender
I sin avhandling om parasitsteklar och deras värdar i fält med oljeväxter tar doktor Josef Berger upp det faktum att ekologiska modeller ofta utgår från att växtätarna kan förflytta sig mellan fält över en större yta än parasitsteklar. I en studie av samspelet mellan avstånd mellan rapsfält, skadegöraren fyrtandad rapsvivel och flera arter av parasitsteklar undersökte han hur populationen varierande med olika avstånd mellan kläckningsställen och rapsfält. Sammanlagt undersöktes 21 fält, varav åtta som behandlats med insekticid och 13 obehandlade. Dessutom analyserades närliggande yta av flerårig gröda, raps tidigare år och närmaste kantzon med skog.
Den faktor som förklarade förekomsten av rapsvivel var som väntat andelen rapsyta. Liten sammanlagd yta med raps och långt mellan fälten gjorde att skadegöraren varken kunde föröka sig i så stor utsträckning och inte heller sprida sig.
För steklarna hade avstånden mellan fälten ingen betydelse, däremot påverkades de av kemisk behandling och förekomst av värdvivlar, framförallt den stekel som är nyckelparasit på den fyrtandade rapsviveln.
Djupare förståelse
Från studien drar Josef Berger främst två slutsatser. Den första är att den fyrtandade rapsviveln inte rör sig längre än cirka en kilometer. Vid oro för angrepp är det alltså en klok förebyggande åtgärd att försöka hålla större avstånd än så mellan rapsfälten. Den andra slutsatsen är att så vitt han kunnat se rör sig parasitsteklarna över en större yta än rapsviveln, vilket innebär att även om de påverkas vid behandling på ett enskilt fält kan de flyga in från ett större område och riskerar därmed inte att slås ut.
Det här sambandet gäller specifikt för just det här samspelet mellan gröda, skadegörare och naturliga fiender. I andra fall kan skadegöraren röra sig över en större yta än sina naturliga fiender, och då kan en insekticidbehandling slå mot det vi kallar en odlingslokals ekosystemtjänster.
Både fallet med tiakloprid och humlor i rödklöver och rapsvivel och parasitsteklar visar att vi behöver en djupare förståelse för biologin och det ekologiska samspelet innan vi dömer ut de kemiska växtskyddsmedlen. Det är en fördel att ha tillgång till flera alternativa preparat inför ett beslut om att göra en behandling.
Av Lennart Wikström