Under början av det märkliga 1970-talet diskuterades ett eventuellt medlemskap i det som då hette EEC. Som så många andra frågor på den tiden var det en tydlig höger-vänster fråga och debattens vågor kunde gå höga på stadens torg mellan utdelare av flygblad av olika färg. Utan att avslöja delar av redaktionens ålder finns det en del som har förstahandserfarenheter av detta och kan vittna om tumgrepp och skamgrepp från olika sidor.
Kluven rörelse
En intressant vattendelare gick mellan Centerpartiet och det relativt nybildade LRF. Centerpartiet med avgående ordförande Gunnar Hedlund hade en då som nu inte helt tydlig position i mitten, men kunde inte beskyllas för att vara frihandelsvänliga. Inställningen till en gemensam europeisk marknad var sannolikt grundad i den protektionism som kännetecknat svensk jordbrukspolitik sedan 1930-talet och rimmade väl med den socialdemokratiska. Oro för konsekvenser av öppnade gränser och en neutralitetspolitik som knappt gick att skönja genom alla röda dunster gjorde att frågan om medlemskap avskrevs.
Det intressanta under den tiden vara att lantbrukarnas föreningsrörelse och nybildade LRF inte var lika negativa. EEC drev i efterdyningarna av den livsmedelskris som andra världskriget orsakade en förhållandevis generös livsmedelspolitik med stöd och exportbidrag. Detta var ett inte helt oattraktivt alternativ till den närmast planekonomiska jordbrukspolitik som med socialdemokraternas och centerpartiets välsignelse drevs i landet.
Ändrad inställning
Efter Järnridåns snabba sönderfall det historiska året 1989 och Sovjetunionens sammanbrott förändrades maktbalansen och därmed också neutralitetspolitiken. Frågan om ett svenskt medlemskap i EG som det döptes om till 1993 kunde vädras igen, förhandlingar vidtog och se, nu svängde även de gamla institutionerna och en folkomröstning kunde genomföras 1994 den enda dag som det fanns en majoritet för ett medlemskap. I alla fall det året.
Idag är det väl ingen som hyser några tvivel om Centerpartiets frihandelsvänlighet och som förespråkare för en – om än Stureplansliberal – politik. För svenskt lantbruks vidkommande har den gemensamma jordbrukspolitiken och landsbygdsprogrammet haft en gynnsam om än demoraliserande effekt. Det har inneburit ett relativt robust system som inte varit uppe till årlig förhandling, utan gjort det möjligt att med ett öga på stödvillkoren faktiskt utveckla företagandet. Idag utgör stödet cirka en sjundedel av jordbrukets inkomster.
Politiserat EU
Men EU som det idag heter har ändrat karaktär och höjt sina politiska ambitioner. Tillkomsten av EU-parlamentet har tydligt politiserat EU och i kombination med det omfattande lobbyekosystemet har intresseorganisationer tydligt ökat sitt inflytande. Så till den milda grad att kommissionen och parlamentet leende och hand i hand marscherar in i en grön skymning.
”Kommissionen och parlamentet marscherar leende och hand i hand in i en grön skymning”
Detta har väckt en allt tydligare artikulerad kritik mot EU. Inte så populistisk som den som ledde till Storbritanniens uttåg, snarare tvärt om. I det svenska fallet är det forskare och sakkunniga som börjar ifrågasätta många av de åtgärder som från ett snävt Brysselperspektiv föreslås i form av vattendirektivet, taxonomin för hållbara investeringar, en ny grön giv och strategin Farm to Fork.
Våga tänka kritiskt
Nu senast är det förslagen till åtgärder inom artskyddsförordningen som har fått LRF att presentera sin kanske vassaste EU-kritik på decennier och kallar den för en katastrof för jord- och skogsbruket. Trots allt som sagts i Livsmedelsstrategin om att stärka konkurrenskraft, minska krångel och öka produktion och det som skrivits om värnande av äganderätten i Januariöverenskommelsen går förslagen tydligt emot det hållbara brukande som kännetecknar svenskt jord- och skogsbruk. Bland annat föreslås ett förbud mot att störa eller döda fåglar och att skada deras bon och ägg på våren. Det skulle i praktiken hindra skogsbruk på våren liksom tidig vallskörd.
Det finns all anledning att vara kritisk mot EU mot bakgrund av de förslag som kommer därifrån. Men den kritiken måste i lika hög grad riktas mot den svenska regeringen, politiker och myndigheter som i strid mot både bättre vetande och en antagen livsmedelsstrategi inte kan värna svenska företag och det jord- och skogsbruk som bedrivs på ett helt annat sätt än vad som beskrivs i EU:s förslag.
Det är dags att ta en time-out innan en fullkomlig marginalisering av svenskt jordbruk är ett faktum. Men sedan måste vi in på plan igen. Swexit är inget alternativ.