EU-kommissionen är beredd att släppa en stor del av makten över den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, till de enskilda medlemsstaterna när den nya CAP-reformen träder i kraft 2021. Ett smart grepp, konstaterar LRF:s näringspolitiske expert Lars-Erik Lundkvist, som samtidigt varnar för konsekvenserna om olika nationella myndigheter ser möjligheter att driva egna agendor genom landsbygdsprogrammet.
Den 29 november skickade EU-kommissionen upp en första försöksballong om hur man tänker sig utveckla CAP. Det centrala budskapet var subsidiaritet, det vill säga att beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt. ”Bryssel ska inte besluta om längden på häckar”, som jordbrukskommissionär Phil Hogan uttryckte det vid presskonferensen.
Tankegången kommer säkert att lovordas från många håll men andra kommer säkert att varna för ett gammalt spöke: En renationalisering av jordbrukspolitiken kan bli smärtsam för näringen i de medlemsländer som av hävd mest sett lantbruk som en rest från det förgångna.
Sverige och Storbritannien var i många år trogna parhästar när det gällde att driva den sistnämnda linjen. Nu är Storbritannien på väg ut, den 29 mars 2019 är slutdatumet för det brittiska EU-medlemskapet. Vad brexit kommer att betyda för dels EU:s budget i stort, dels CAP, återstår att se. Likaså om någon annan medlemsstat är beredd att axla Storbritanniens roll som tung CAP-kritiker.
Störande stater
Ett annat frågetecken är hur konflikten mellan EU och den så kallade Visegradgruppen kommer att utvecklas. De fyra östeuropeiska medlemsstater som vägrar ta emot nämnvärda grupper flyktingar verkar inte ge efter och tonen mot dem från länder som Tyskland och Sverige har blivit allt hårdare.
För tre av de fyra Visegradstaterna Polen, Ungern och Slovakien är jordbruket en viktig näring. Särskilt i Polens fall är näringen också starkt bunden till den nationella identiteten, något som den alltmer ohämmat chauvinistiska polska högerregeringen lär göra allt för att slå mynt av både politiskt och pekuniärt i de kommande förhandlingarna om CAP.
Sett i ljuset av EU:s allvarliga interna spänningar är det begripligt att EU-kommissionen vill få bort bilden av en klåfingrig jordbrukspolitik.
Snedvriden konkurrens
”Det är ett smart grepp av kommissionen att lägga kraven på förenklingar av CAP i knät på medlemsstaterna”, säger Lars-Erik Lundkvist, LRF. ”Det är dock inte riskfritt för lantbruket. Direktstöden i pelare 1 kommer liksom tidigare att finansieras enbart med EU-medel. Landsbygdsprogrammet i pelare 2 har däremot redan ett rätt vidlyftigt utrymme för nationell medfinansiering. Att flytta pengar från 1:an till 2:an har varit möjligt länge. Om den möjligheten blir kvar och den nationella medfinansieringen plussas på kan man få en snedvriden konkurrens.”
Den risk Lars-Erik vill varna för är att olika nationella myndigheter ser möjligheten att driva sina egna agendor genom landsbygdsprogrammet.
”Om alla möjliga myndigheter ska tycka till och ha sin del i landsbygdsprogrammet kan det trots ambitionerna om förenklingar bli etter värre än idag”, säger Lars-Erik. ”Målet måste vara att inte sälja ut konkurrenskraften genom konstiga reformer.”
Inskriven strategi
Har den gamla hotbilden om hur illasinnade svenska politiker skulle använda en renationalisering till att leka svälta räv med jordbruket börjat blekna bort i och med livsmedelsstrategins tillkomst?
”Det ligger väl något i det”, säger Lars-Erik. ”Strategin är nu inskriven i styrdokumenten för en del myndigheter och med dess övergripande mål om en ökad svensk livsmedelsproduktion så borde man kunna undvika en suboptimering av stöden. Strategin måste nu rimligen bli att den gemensamma jordbrukspolitiken ska medverka till att uppfylla livsmedelsstrategins mål om ökad inhemsk produktion.”
Av Sven-Olov Lööv