Den tyska sjukan

Det har varit relativt lugnt på glyfosatfronten den senaste tiden. Vi har i Sverige som bekant svårt att hantera fler frågor än en åt gången, och den senaste tiden har allt handlat om klimatförändringar. Dessutom verkar de flesta har slagit sig till ro efter tillsättandet av den transnationella utredningsgruppen som ska utvärdera glyfosat inför beslut om förlängt tillstånd 2023, fullt förvissade i en äktsvensk vanföreställning om att de fyra ländernas kemimyndigheter kommer att arbeta fram den bästa lösningen. Ett litet memorandum är dock på sin plats; F­rankrike som är ett av de fyra länderna som ingår i gruppen, har en uttalad förbudsstrategi på politisk nivå.

Insektsdöden
Men det innebär inte att det inte rör sig. Rättegångarna mot Bayer fortsätter i USA, överklaganden är på gång att hanteras i högre instans. På närmare håll har den tyska regeringen nyligen fattat beslut om ett jordbrukspaket där regeringspartierna är överens om att föregripa EU-kommissionens beslut och införa ett nationellt förbud mot glyfosat senast den 31 december 2023. Fram till dess ska en strategi införas för hur användningen ska kunna trappas ner med begränsningar eller förbud mot användning i växande gröda, på vall, i julgrans­odlingar och skog, i hemträdgårdar och på offentlig p­latsmark.
Motivet kan tyckas något märkligt:
”Därmed kan vi skapa en vändpunkt mot insektsdöden”, anför den socialdemokratiska miljöministern Sonja Schulze.

Pröva mot livsmedelsstrategin
För en yrkesman kan detta samband verka något luddigt, men förefaller så självklart för en lekman att ett förbud är det enda rätta. Med tanke på att motsvarande ansvariga politiker i S­verige är miljöpartist och landsbygdsministern syster­partikamrat med Schulze är det inte långsökt att anta att samma resonemang skulle kunna anföras i Sverige.
Som tur är har vi en livsmedelsstrategi som säger att livsmedelsproduktionens konkurrenskraft ska stärkas, att livsmedels­produktionen ska öka och att krånglet ska minska. Om ett glyfosatförbud skulle prövas mot de övergripande målen skulle en fortsatt tillåten användning av glyfosat under rådande villkor innebära både att konkurrenskraften stärks – i alla fall i f­örhållande till tyska lantbruket – och krånglet i alla fall inte skulle öka. Som vi tidigare visat ligger kostnaderna för ett glyfosatförbud i miljardklassen och skulle direkt motverka de svenska klimatmålen.

Blockaden i Brunsbüttel
Nu är inte det folkliga motståndet mot glyfosat den enda frågan som tyska politiker har att hantera. I spåren av hur organiserade djurrättsaktivister kunnat göra praxis av lagbrott har en ny rörelse mobiliserat till våra jordars skydd. I slutet av september blockerade en grupp som kallar sig Free the Soil Yaras anläggning i Brunsbüttel i nordvästra Tyskland. Dessa jordens befriare har det moderna jordbruket som sin måltavla och som anklagar det för att spela en avgörande roll i dagens klimatkris. Den första aktionen var alltså blockaden i Brunsbüttel.
Återigen är det fascinerande att se hur svårt det är att förstå samband. Och den här gången inte för vår del. Det moderna jordbruket har klarat av att förse ytterligare över två miljarder människor med mat de senaste 20 åren.
En avgörande roll i detta spelar mineralgödsel. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med organiska gödselmedel för att vi ska klara av att föda jordens befolkning, än mindre de närmare tio miljarder som vi förväntas bli vid mitten av detta århundrade. Dessutom är en av de avgörande faktorerna för att kunna binda kol i marken och motverka utsläpp av klimatgaser ökad kvävegödsling, inte mindre. Den som inte förstår detta tar på sig ett stort ansvar för det mänskliga lidande som både livsmedelsbrist och accelererande klimatförändringar skulle orsaka.
Mot detta kan vi bara säga:
”För tyskarnas tokerier, bevare oss milde herre Gud!”