Den svenska regeringen spelar ett farligt spel
där några bondeoffer aldrig ses som för dyrbara för att uppnå förhandlingsmål. Under sommarens förhandlingar som innefattade både EU:s långtidsbudget och hjälppaketet för att lindra effekterna i de medlemsländer som drabbats hårdast av Corona-krisen, lät de svenska förhandlarna tillsammans med de andra snåla länderna Danmark, Nederländerna och Österrike förstå att man inte på något sätt kunde acceptera den stora andelen bidrag som låg i planen med 500 miljarder Euro och bara 250 miljarder som lån.
Rabatten viktigast
Samtidigt lät de förstå att vi var intresserade av att behålla den relativt generösa rabatt på den formella EU-avgiften som Sverige faktiskt har. Men fokus i media låg på stödpaketet. När röken lagt sig hade det gjorts en marginell justering av stödpaketet och Sverige hade fått sin rabatt höjd från cirka sex miljarder till elva miljarder kr per år, vilket var huvudsyftet med förhandlingen. Det innebär att den svenska nettoavgiften ligger kvar kring 34–35 miljarder kr per år. Till det kommer en återbetalning i olika former av stöd på cirka 11 miljarder, främst landsbygdsstöd.
Om Sveriges andel av stödpaketet skulle motsvara vår andel av EU:s årliga budget de kommande åren skulle det innebära att inbetalningar på tio miljarder kr som stöd och 11 miljarder kr till låneandelen som på sikt skulle betalas tillbaka. Med dagens upplåningskostnader skulle räntan på den del av Coronapaketet som inte betalas tillbaka bli försumbar för den svenska staten, samtidigt som den potentiella nytta som stödet skulle innebära för de hårdast drabbade länderna skulle gynna svensk export och därmed skapa tillväxt i landet.
Bättre nytta hemma
Självklart vore det bättre om de pengar som nu skänks till framför allt misskötta euroekonomier i södra Europa hade gått till att utveckla den svenska landsbygden. Med tanke på att landsbygdsprogrammet minskas med cirka tio procent och att medlemsländerna har egna möjligheter att kompensera för bortfallet hade det funnits utrymme för en sådan omfördelning.
Men historien talar sitt tydliga språk och nuvarande regering med stödpartier hade nog inte tilldelat svenskt lantbruk de medlen. I stället få vi hoppas på åtgärder som kan minska krångel och stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft som ligger i den svenska livsmedelsstrategins handlingsplan – som bantades rätt kraftigt den också jämfört med det ursprungliga förslaget.
Lönsamheten viktigast
I en tid när flera av lantbrukets produktionsgrenar brottas med bristande lönsamhet är det lätt att sätta sina förhoppningar till EU-stöden. När jordbrukets totalkalkyl trots en omsättning på cirka 60 miljarder inte gått med plus något år de senaste tio åren om EU-stödet räknas bort är det fullt förståeligt. Men det bästa för svenskt lantbruk vore att göra sig oberoende av stöd och inte behöva lita till politikers nyckfullhet. Lantbruket glöms, sin stora betydelse för livsmedelsförsörjning och beredskap till trots, lätt bort för andra sektorer som har bättre potential som valvinnare.
”Det bästa för svenskt lantbruk vore att göra sig oberoende
av stöd och inte behöva lita till politikers nyckfullhet”
Därför måste den långsiktiga strategin vara att strukturellt förbättra förutsättningarna för god lönsamhet i alla produktionsgrenar och se till att landets lantbrukare får ersättning för de verkliga värden som skapas.
Med en hyfsad skörd i ladorna och förhoppningsvis en rejäl höstsådd areal – lite regn på nysådd höstraps hade inte skadat i nuläget – kan vi se fram emot ett nytt år då inte en pandemi drar undan mattan under fötterna på alla som vill ordna mötesplatser för svenskt lantbruk.