Det är svårt att hitta balansen

De kommunala dricksvattensystemen beräknas läcka mer än jordbrukets hela behov av dricksvatten till djur och bevattning. Foto Mostphoto

De flesta kommuner har inte tillstånd för sina vattentäkter och få lantbrukare mäter sitt vattenuttag samtidigt som nästan ingen tillsyn sker. Det är lite rörigt och risk för konflikter när vattnet sinar.

När det gäller vattenuttag råder det något av vilda västern även i det välorganiserade landet Sverige. Det är kanske inte så konstigt eftersom konkurrensen om vattnet inte varit lika stor tidigare utan vattnet har räckt till de flesta den största delen av tiden. Efter den torra sommaren 2018 försöker staten få bättre överblick över vattenförbrukningen och i somras blev Jordbruksverket klar med en vattenstrategi som regeringen bett dem om som en del i Livsmedelsstrategin.

Tio gånger mer
År 2019 gjorde åtta länsstyrelser en tillsynskampanj av vattenuttag som en del i ett uppdrag som SMHI fått av regeringen och där 429 företag, bönder och kommuner kontaktades. Av dem var det bara 65 som mätte sitt vattenuttag. En del tar vatten med tillstånd, en del överskrider sitt tillstånd, en del utnyttjar inte sitt tillstånd alls. En förvånande uppgift är att mer än hälften av kommunerna inte har tillstånd för vattenuttaget i sina dricksvattentäkter.

En person som arbetar med vattenfrågor i den torra delen av landet är Irene Bohman som är chef för Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt. I arbetet med EU:s vattendirektiv ingår inte bara vattnets kvalitet utan också frågan om tillgång på vatten. Hon ger ett exempel från Emån där SMHI sammanställt tillståndsgivna vattenuttag och jämfört dem med ett år med lite regn. Då framkom att det var beviljat tillstånd för vattenuttag på cirka 10 gånger mer än vad som fanns att tillgå. Som tur är tar inte alla ut den maximalt beviljade mängden samtidigt.

”Generellt är kunskapen om de faktiska vattenuttagen liten och liknande analyser som för Emån är ovanliga så vitt jag vet”, förklarar hon.

Tiden för uttag styr
Irene menar också att Mark- och miljödomstolarna visserligen har register över vilka tillstånd som de beviljat men många tillstånd är gamla. Äldre tillstånd har ofta ingen tidsbegränsning och kanske finns inte längre företaget som äger tillståndet. Samtidigt förändras både tillgång och efterfrågan på vatten och det blir problematiskt att behovet ökar när tillgången minskar under varma perioder utan regn. Kommer problemet att förvärras om fler tillstånd till vattenuttag beviljas?

”Det är svårt att svara på, då det varierar med tillgången på yt- eller grundvatten på den aktuella platsen. Ibland är det inga problem. Om uttagen ska ses i ett avrinningsområdesperspektiv med hänsyn till effekter av förändrat klimat blir det komplicerat att skaffa tillräckligt underlag kring både tillgång och efterfrågan för att sätta villkor för nya tillstånd”, förklarar Irene Bohman.

Dåligt betalda livsmedel
I rapporten över tillsynsprojektet skriver ett par av länsstyrelserna att de framöver kommer öka tillsynen av vattenuttagen i de kommunala täkterna. Det är inte bara att det ibland saknas tillstånd som behöver uppmärksammas utan även kommunernas hushållning med vatten behöver granskas.

Enligt branschorganisationen Svenskt Vatten läcker 15 procent av dricksvattnet ut från kommunernas ledningar. Det motsvarar cirka 100 miljoner kubikmeter per år och är mer än jordbrukets hela användning till djur och bevattning som enligt SCB är cirka 75 miljoner kubikmeter.

Det paradoxala är att bönder och kommuner är i samma sits i denna fråga eftersom dricksvatten är ett livsmedel. Båda parter får så lite betalt för sina livsmedel så att ingen har råd att förnya och investera i sin infrastruktur för vatten. Kommunala ledningar läcker, bönder har inte råd att bygga bevattningsdammar och diken och täckdiken underhålls inte tillräckligt. Så blir det när både livsmedlet dricksvatten och övriga livsmedel är för billiga.

Av Markus Hoffmann