Energislöseri

Med tanke på den försvinnande lilla andel av landets näringsliv som lantbruket utgör gäller det att lägga energi på rätt saker för att få genomslag. I år har vi fått en unik möjlighet genom den uppmärksamhet som årets torra och varma sommar medfört, något som kröntes med LRF-ordförande Palle Borgströms medverkan i Ekots lördagsintervju.
Tyvärr har diskussionen kommit att alltför mycket handla om vem det är mest synd om. Senast kom grisproducenternas problem med kraftigt höjda foderkostnader med i riksmedia, och tidigare har mjölkproducenternas svåra situation vädrats. Något som däremot endast verkar ha noterats i notisform
är den reviderade bedömningen av årets spannmålsskörd, där prognosernas alltför ljusa bedömning av läget lett till att växtodlingen hamnat i skuggan.
Nu är detta inte en fråga om vem det är mest synd om, även om man kan få det intrycket av bevakningen i media. Vi återkommer till att grundproblemet är att omsättningen i primärproduktionen och därmed också lönsamheten, som har halkat efter de övriga länkarna i livsmedelskedjan. Det har gjort lantbruksföretagen extra känsliga för årsmånsvariationer och lantbrukarna till tacksamma mottagare av stöd och torkbidrag – väl medvetna om att dessa ändå aldrig kan ersätta höjda intäkter.

Osäker energimarknad
Ett område som skulle kunna ge lantbruket välbehövliga intäkter är energi och biodrivmedel. Den här odlingssäsongen visar dock på riskerna för näringen att binda upp sig för större volymer biobränslen och råvaror till biodrivmedel. De egna djuren och råvara till livsmedel kommer alltid – och måste alltid – gå före energimarknaden. Detta vet såklart de som ska bygga de system som fram till år 2030 förväntas ersätta 70 procent av fossila bränslen och drivmedel, vilket i sin tur gör att lantbruket bara kommer att ses om en marginell aktör.
Även om vi inkluderar biomassa från skogsbruket räknar forskarna inte med att den totala inhemska nettoproduktionen av biodrivmedel kan komma upp i mer än drygt 20 procent av vad dagens fordonsflotta förbrukar. Denna osäkerhet om faktiskt tillgängliga volymer gör att omställningen till förnybara drivmedel inte kommer att kunna byggas på biomassa från jord och skog, utan måste hoppas på mer radikala teknikskiften än att ersätta fossilt med förnybart. Annars kommer inte målet med 70 procents minskning fram till 2030 att kunna nås.
I dagsläget importeras cirka 80 procent av de förnybara driv-medel som förbrukas i landet.

”Omställningen till förnybara drivmedel kommer inte att
kunna byggas på biomassa från jord och skog”

Sista droppen olja
I den något förvirrade debatten som uppstått finns det många som arbetar för att i alla fall jordbruket ska kunna drivas fossilfritt. För el och energibehov till torkning, uppvärmning av stallar och byggnader är det en rimlig och vällovlig inställning.
Men att gå före och ställa om växtodlingen så att den skulle drivas helt fossilfritt är att ha fel fokus. Odling av grödor är den enda aktivitet människan bedriver där vi med säkerhet vet att vi får ut mer energi än vi sätter in. I höstvete rör det sig om 7–8 gånger insatt energi och i energigrödor som exempelvis salix upp till 30 gånger. I det perspektivet är det till och med motiverat att använda fossila drivmedel för att framställa förnybara.
Ansvaret för omställning till förnybara drivmedel kan alltså inte vila på lantbruket. Om det blir en lösning som inkluderar biomassa från åker är det naturligtvis en möjlighet, men kan inte bli huvudfokus. I stället bör all energi satsas på att få mer av livsmedelskakan och att få ersättning för lantbrukets verkliga ekosystemtjänster.