Idag utför svenska lantbrukare en rad ekosystemtjänster vid sidan av huvuduppgiften att producera säkra livsmedel. Problemet är att de inte får betalt för dem. Det är mot den bakgrunden som en så grundvetenskaplig fråga som åkermarkens förmåga att binda kol faktiskt också blir en näringspolitisk fråga.
Den återkommande inventeringen av svenska åkerjordar som ingår som en del av Sveriges Lantbruksuniversitets miljöövervakning visar att tvärt emot vad de flesta förväntat sig, har halten kol i svensk åkermark stigit sedan inventeringarna startade för 30 år sedan. I den första inventeringen som genomfördes 1988–1997 låg den genomsnittliga kolhalten strax under 2,4 procent medan den i den senaste inventeringen 2010–2017 hade stigit till närmare 2,7 procent. Detta motsvarar en kolinlagring på 2,4 miljoner ton koldioxid per år.
”Det är dags att utveckla ett certifieringssystem som gör det möjligt att klimatkompensera på svensk mark”
Ökad vallareal
Enligt professor Thomas Kätterer vid ekologiska institutionen på SLU är det inte på de permanenta betesmarkerna som kolhalterna stiger. De befinner sig som regel i jämvikt där inlagring och förluster via nedbrytning av organiskt material tar ut varandra. Den stora ökningen står sannolikt en ökad andel vallareal för, som i sin tur visar sig korrelera väl med det ökade antalet hästar.
I den öppna växtodlingen svarar mängden kol som inlagras direkt mot grödans tillväxt, och avkastningen är avgörande för hur mycket kol som lagras in. Hög avkastning ger en hög inlagring och den effekten ökar exponentiellt även över optimal gödsling. Mellangrödor och växtföljder med vall och andra fleråriga grödor har ännu större effekter.
Den kunskap som finns om kolbindning i åkermarken kan på inga sätt göra anspråk på att vara fullständig, men är idag på en sådan nivå att vi kan börja fastställa vilka åtgärder som ger resultat och även sätta siffror på dem. Dessutom vet vi också på vilka marker vi kan förvänta oss de största effekterna.
Klimatpositiva burgare
Max Burgers drog länge en lans för det svenska köttet, något som också kostade dem pengar. När LRF valde snabbmatspartner föll valet på McDonalds, vilket för en utomstående kan framstå som märkligt. Men det är en annan historia.
När nu Max går före och vill etablera världens första klimatpositiva restaurangkedja och kompensera för sina (och kundernas) utsläpp av växthusgaser, finns inget annat tillgängligt certifierat system än trädplantering i Afrika.
Även om vi inte i det här sammanhanget vill propagera för minskat bistånd framstår det – återigen – som märkligt att en aktör som vill ta sitt ansvar ska behöva gå över ån efter vatten.
Utveckla ett svenskt system
Därför behöver vi ta de första stegen och utveckla ett certifierat system för klimatkompensering i svensk åkermark. Det skulle skapa en naturlig koppling mellan svenska råvaror och klimatnytta – utsläppen åtgärdas där de uppstår. Dessutom skulle den ersättning som idag går till det internationella systemet komma svenska lantbrukare tillgodo, något som med tanke på lönsamheten i lantbruket är mer angeläget än någonsin.
Det behöver inte vara mer komplicerat än att ta fram kriterier på markförhållanden, jordart och kolhalt, och koppla en ersättning till åtgärder som följs upp med återkommande mätningar. De första stegen kan innefatta krav på att upprätthålla en hög produktivitet, etablering av mellangrödor och för dem som har möjlighet vall i växtföljden. På så sätt skapas en direkt koppling mellan ett kommersiellt behov och mesta klimatnytta – utan att behöva gå omvägen via byråkratiska stödsystem.