Det är en tämligen välgrundad gissning att en stor del av den näringspolitiska debatten i år kommer att upptas av diskussioner kring EU:s nya jordbrukspolitik, vars förslag är ute nu och medlemsländerna förväntas komma in med sina nationella strategier i slutet av året.
En viktig skillnad mot tidigare perioder är en krympt budget, mycket på grund av Storbritanniens utträde ur unionen, men också på grund av kritik mot och krav på besparingar på den gemensamma jordbrukspolitiken. Det finns också en uppfattning som delas av många om att medlen inom landsbygdsprogrammet mer ska användas till att uppfylla målen i den nya gröna given och i livsmedelsstrategin Farm to fork än som kompensation för låga priser på jordbruksprodukter.
En tredjedel miljö
I förslaget ligger en omfördelning från gårdsstöd till miljöstöd, de så kallade ecoschemes, miljöplanerna, som ska utgöra cirka en tredjedel av det totala stödet inom landsbygdsprogrammet. Dit hör exempelvis stöd för åtgärder för mellangrödor och kolinlagring, ökad biologisk mångfald, våtmarker och dammar, skyddszoner och inte minst ekologisk odling.
De olika förslagen har mött vederbörlig kritik och insikten om att svenskt lantbruk inte behöver mer krångel verkar även ha nått in i regeringskansliet, som konstaterar att det måste ske en förenkling.
”Vi kan inte ha stödsystem som är så krångliga att man av rädsla för att göra fel inte vågar söka stöd”, konstaterade landsbygdsministerns statssekreterare Per Callenberg vid ett seminarium på KSLA i början av februari. ”Första prioritering är alltså förenkling.”
Mål eller medel?
Med miljöåtgärderna finns förutom risken med ökat krångel och kontrollbehov också en risk för snedfördelning av stödet när de generella gårdsstöden dras ner och övriga stöd kopplas till åtgärder som har uttalade miljömål. Eftersom stöden är åtgärdsinriktade och miljömålen målinriktade ligger redan där en konflikt. Ska stödet gå till den som gör en åtgärd oavsett om den behövs eller inte, eller ska det gå till det lantbruk där den får störst effekt? Ska vi belöna syndarna och straffa de rättrogna? Tror inte det…
Det finns också tankar om att delar som idag ingår i landsbygdsprogrammet kan brytas ut och gå in under andra stöd. Det var en modell som Danmark tidigt anammade genom att använda energistöd till lantbruk som byggde biogasanläggningar som gödselvårdsanläggning. Smart eftersom det inte räknades in i stödet till lantbruket, men fick måttliga effekter för förnybar energi eftersom stallgödsel inte är ett optimalt biogassubstrat.
Innanför eller utanför?
Några av de stöd som kan komma att hamna utanför landsbygdsprogrammet är bredband, service på landsbygden och stöd till naturbetesmarker. Gott så. Å andra sidan flyttar det bort frågor som i allra högsta grad berör lantbruket och där den dåliga lönsamheten gör det omöjligt för lantbruksföretagare att lösa exempelvis bredband på kommersiell väg. Med den bilden i åtanke kan stödet till bredband på landsbygden ses som en kompensation för för låga priser på jordbruksprodukter och hör därigenom hemma inom CAP.
”Risken är stor att tillämpningen oavsett vad politiken säger idag medför mer krångel, fler regler och mer kontroll och i slutändan mindre pengar till bonden”
Det finns fortfarande mycket som är oklart när det gäller Sveriges nationella strategi inom den gemensamma jordbrukspolitiken, men med kännedom om hur utfallet blivit tidigare finns stor risk att tillämpningen oavsett vad politiken säger idag medför mer krångel, fler regler och mer kontroll och i slutändan mindre pengar till bonden.
Men vi kan väl alltid hoppas att regeringen tar fasta på livsmedelsstrategins mål om minskat krångel, ökad hållbar produktion och förbättrad lönsamhet. Och att den ekologiska produktionens framtid i enlighet med riksdagsbeslutet ska avgöras av marknaden och inte subventioneras genom omfördelning mellan lantbruksföretagen.
Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan.