Fler skivor till bonden

Det är lätt att förstå att många blir bli upprörda när de får höra hur liten andel av hundralappen som de betalade för en t-shirt på HM som går till sömmerskorna i den sydostasiatiska sweatshop där de syddes. Enligt Svenska Dagbladet får fabriksarbetarna mellan en halv och tre procent av det vi betalar för ett plagg i Sverige.
Naturligtvis ska de som producerar våra nödvändiga behov som mat, kläder och bostäder ha skälig ersättning. Det är vi de första att skriva under på. Så låt oss därför föra över resonemanget från en t-shirt till en limpa bröd, en känd symbol för hur mat­kronan fördelas mellan de olika aktörerna i värdekedjan.

Fem procent av priset
Vi har utgått från ett Chia-bröd på 700 g från Södervidingebagaren som vi betalade 24,90 för i en Ica-butik strax utanför Malmö. Brödet är bakat med en blandning av råg och vete, och i den typen av bröd utgör mjölråvaran cirka 70 procent av vikten, eller 457 g. Vi har utgått från en fullkornsandel på cirka 50 procent, vilket innebär motsvarande cirka 560 g kärna. En förutsättning är också att spannmålen odlats med moderna sorter och odlingsmetoder och att skörden mot­svarar femårsmedelskörden för de senaste fem åren inklusive i år, det vill säga 6 720 kg/ha för höstvete och 5 990 kg per hektar för råg.
Hur stor del av det konsumenten betalar går till bonden?
Det beror naturligtvis på om det är bakat på förra årets skörd eller på årets. Med förra årets priser på kvarnvete fritt gård utgjorde ersättningen till bonden 84 öre eller 3,3 procent av priset i butik. Med dagens priser på runt 2,20 kr fritt gård för både råg och vete blir kostnaden för råvaran 1,24 kr eller fem procent av vad konsumenten får betala.

”Naturligtvis ska de som
producerar våra nödvändiga behov som mat, kläder och
bostäder ha skälig ersättning”

Nio öre om dagen
Detta besvärliga år med en skörd av råg och vete på runt 70 procent jämfört med femårsmedel och som har eller kommer att försätta många av landets lantbruksföretag i kris, har alltså inneburit att råvarukostnaden för ett bröd ökat med 40 öre. Det innebär en ökad kostnad med nio öre per dag för den som följer socialstyrelsens råd och äter 6–8 brödskivor om dagen.
Detta bekräftar att priset på brödet knappt skulle påverkas om råvaran var gratis. Att bagare och butiker mot bakgrund (!) av detta har mage att höja priset på bröd och skylla på ­torkan är minst sagt provocerande. Är det någon som för­väntar sig att priset kommer att sänkas när, inte om, spannmålspriset går ner?

Lönen 0,17 procent

Om vi fortsätter parallellen med t-shirten har vi också räknat på hur stor andel av priset på brödet som går till bondens lön.
Med en genomsnittlig arbetstid på fyra timmar per hektar och en lön enligt avtal på 153 kr i timmen exklusive arbetsgivaravgifter blir lönekostnaden 613 kr per hektar. Efter inkomstskatt enligt skattetabell 32 återstår 474 kr. Fördelat på skördad spannmål i förhållande till avkastning och de proportioner som råg och vete blandas in i mjölet uppgår ersättningen för arbete till 4,2 öre per limpa eller 0,17 procent. Samtidigt har skatt direkt relaterade till odlingen i form av dieselskatt, sociala avgifter och inkomstskatt på 4,5 öre per limpa.

Damma av Eriks limpa

Att det blivit så här är en naturlig följd av att produktiviteten i svensk spannmålsodling utvecklats mycket snabbt under senare tid. Men samtidigt ser vi att om vi ska ha något lantbruk kvar utanför slättbygderna i framtiden måste intäkterna till primärproduktionen öka. Det behöver inte med nödvändighet betyda att matpriserna höjs, även om det finns utrymme för det idag. Däremot måste bonden få några fler skivor av limpan.
Det är dags för LRF att damma av Erik Jonssons limpa från 1980-talet.