För ett år sedan nådde Arlas aconto-pris en bottennivå på 2,42 kr per liter. Priset på en vara är som bekant en direkt signal på efterfrågan på just den varan. Budskapet var alltså entydigt: Allt färre ville ha mjölk från Arlas medlemmar. De som inte kunde producera till den låga prisnivån tvingades att tänka över sin situation och många valde att lägga ner. Felaktigt men ändå alarmerande, uppgavs antalet mjölkbönder som slutade under förra året vara rekordmånga.
Efter bottennivån i augusti höjdes priset snabbt och i januari i år gick Arla ut och varnade för brist på smör och grädde på den svenska marknaden. Nu är bristen ett faktum och livsmedelsföretag som bygger sin affärsidé på färsk svensk grädde, som exempelvis SIA-Glass, har börjat köpa mjölk direkt av producenterna. Även livsmedelskedjorna med sina EMV-produkter är oroliga och har börjat leta efter nya leveranskedjor för att försäkra sig om svensk råvara i sina förpackningar.
Gynnsam situation
För den enskilde leverantören är det naturligtvis bra att det åtminstone periodvis uppstår situationer där efterfrågan är större än tillgången. Det ger ett alldeles utmärkt och fullt legitimt tillfälle att höja priset. Detta kan vi se på exempelvis smör, som i vissa butiker har stigit med 20 procent sedan årsskiftet. Norrmejerier har valt att inte tillverka eget smör, utan istället satsa på högfettprodukterna i färskvarusortimentet. I Frankrike lär smörpriset ha i det närmaste fördubblats sedan årsskiftet.
Allt tyder alltså på att efterfrågan på mejeriprodukter i förhållande till tillgången ökar och att det inte bara gäller den lokala marknaden. Detta ska alltså ses mot bakgrunden av de signaler om motsatsen som producenterna fick så sent som för mindre än ett år sedan.
Vi vill naturligtvis inte slå oss själva för bröstet, men vi kunde i LA Mjölk nr 4 förra året konstatera att Arlas prisstrategi i bästa fall avspeglade bolagets betalningsförmåga och inte marknaden. I sämsta fall hade helt andra syften, nämligen att driva på en strukturrationalisering som skulle vara gynnsam för Arlas interna kostnadsstruktur.
Lokal marknad
Alla marknader är lokala och den svenska marknaden efterfrågar svensk mjölk. Det gäller både den som säljs i mejeriernas egna förpackningar och som EMV. Faktum är att handeln är mer benägen att lyfta fram det svenska och visar det genom att vara med i Svenskmärkning AB och driva Från Sverige. Med tanke på det borde de svenska mjölkproducenterna kunna få ut ett mervärde för sin mjölk. Men det har varit svårt och egentligen bara fungerat när producenterna startar egna mejerier som Värmlandsmjölk, eller när handeln skickar mjölkkronan direkt till leverantörerna av deras EMV-mjölk.
Arla kan naturligtvis skylla på en europeisk marknad pressad av ryskt importstopp och avskaffade mjölkkvoter. Men det är omvälvningar vars följdverkningar bedarrat och som i fallet med mjölkkvoterna marknaden hade god förvarning att hantera. Prisökningarna på mejeriprodukter i andra EU-länder talar också emot en sådan bild.
”För den som värnar den svenska mjölkproduktionen är den uppkomna situationen kanske det bästa som kunde hända”
Nya kanaler
Det vi kan anta händer nu, och som vi både förebådat och förespråkat, är att nya kanaler mellan mjölkproducenter och kunder kommer att utvecklas för att säkra tillgången i butik. Det värsta som kan hända – och som i enstaka fall redan hänt – är att hyllorna står tomma eller med bara några enstaka produkter på plats.
Möjligheten för producenterna att sälja direkt till industri och handel ökar och initiativ som Glada bonden får en andra chans. Det innebär att den som betalar minst också hamnar längst bak i kön och det är mot den bakgrunden som Arla och andra mejerier så envetet försvarar leveransplikten och försöker begränsa möjligheten till splittade leveranser.
För den som värnar den svenska mjölkproduktionen är den uppkomna situationen kanske det bästa som kunde hända. Den ger möjlighet att ta ut ett högre pris på marknaden och bidrar även till nya värdekedjor som på ett bättre sätt återför mervärdet för den svenska mjölken till bonden.