Förenklingar bortom verkligheten

Vid ett livsmedelsseminarium samma dag som julgranen traditionellt ska plundras talade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht till en mer än fullsatt lokal på Myntkabinettet i Stockholm. Det var inte första gången som ministern uppträdde, utan han har kunnat höras i en rad olika sammanhang sedan han tillträdde förra hösten.
Det första som slår en uppmärksam lyssnare är naturligtvis med vilken glädje han talar om sitt ämne och hur han alltid lyckas slå an en positiv och framtidsinriktad ton i sina anföranden. Han är – naturligtvis med gott stöd från en kader av talskrivare – utomordentligt skicklig på att anpassa sig och säga det som den grupp han just för tillfället talar inför förväntas vilja höra. Som en röd tråd genom de anföranden Lantbrukets Affärer tagit del av går dock alltid tilltron till innovation.

Kostnader – inte mervärden
Temat för seminariet var svenska mervärden och arrangör var Jordbruksverket. Med rötterna i det svenska lantbruket är det lätt att se att mycket av det som framhålls som mervärden i verkligheten är merkostnader för primärproduktionen. Även om regelverk inom djuromsorg, förbudet mot antibiotika i foder, restriktioner kring gödselhantering och handläggning av växtskyddsärenden en gång införts med de bästa intentioner har de också medfört merkostnader. Varje sådan pålaga har blivit en byggsten i det som kallas för den svenska modellen.
När verkligheten hunnit i kapp våra grannländer och kollegor i andra delar av världen har några av restriktionerna, som antibiotikaförbudet och delar av djurskydds­lagen, visat sig innebära fördelar. Hur mycket som är baserat på verklig framsynthet och hur mycket som är success by accident vill Lantbrukets Affärer inte uttala sig om – inte just nu i alla fall.

Hinder för innovation och utveckling
Men faktum är att de sedan de infördes medfört avsevärda kostnadsnackdelar jämfört med primärproduktionen i andra länder. Det är kostnader som tyvärr inte lantbruket sedan vi lämnade den nationella regleringsekonomin 1990 har kunnat kompenseras för, och som inneburit att pengar som annars hade kunnat läggas på innovation och affärsutveckling försvunnit i form av ökade utgifter. Det är egentligen först de senaste åren som det vuxit fram en svenskpremie och som i alla andra länder är den nog sanno­likt mer kopplad till ursprunget i sig än till sär­reglern­a. Att livsmedelsföretagen och handeln inte varit bättre på att ta ut det mervärdet tidigare är egentligen en skam.
Ett undertema för seminariet var också den förenklingsresa till olika livsmedelsföretag som Jordbruksverkets general­direktör Leif Denneberg genomför tillsammans med sin kollega Gunilla Nordlöf på Tillväxtverket och Stig Orustfjord, tidigare generaldirektör för Livsmedelsverket. Liksom den tidigare förenklingsresa som genomfördes inom lantbruket har krångel med kontroller, bristande samverkan mellan olika myndigheter och oklarheter kring märkning kommit upp som områden som företagen upplevde som angelägna.

Fan tro’t
Förenklingsresan är inte avslutad och befinner sig fort­farande i en insamlingsfas och därför kom diskussionen inte att handla så mycket om hur som om vad, men landsbygdsministern framförde i enlighet med sin målgruppsanalys att med den nya livsmedelsstrategin hoppas politikerna kunna leverera bättre service med förenklingar och kortare handläggningstider. Dessutom ska nya regler vara mer ändamåls­enliga och främja företagens tillväxt och konkurrenskraft. Denna prövning ska göras vid varje införande av en ny regel.
Det låter lovande, men också mycket verklighets­främmande för den som haft med djurskyddsinspektörer, Kemikalieinspektionen eller Naturvårdsverkets förlängda arm i form av länsstyrelsens vargsamordnare att göra.
Fan tro’t, som det brukar heta, och trovärdigheten stärks inte av Jordbruksverkets nya problem med de snart löjligt mycket försenade utbetalningarna av stöden. Snart framstår SJ som ett schweiziskt urverk i förutsägbarhet och punktlighet. Oavsett av vilka orsaker finns bara ett som gäller för Jordbruksverket: Sluta krångla! Leverera!