Storleksrationaliseringen i jordbruket pågår med oförminskad styrka.
Vi brukar ofta se tillbaka på 1960- och 1970-talen som de perioder då svenskt jordbruk genomgick sina allra största omställningar.
Men strukturomvandlingen inleddes långt tidigare och upphöjdes under 1930-talet till politiskt verktyg för att frigöra arbetskraft för den växande svenska industrin. Vi kan även under de senaste åren se en snabb omvandling av företagandet inom jordbruket, inte minst inom mjölkproduktionen, där antalet producenter snabbt sjunker.
CAP tvingar till ökad effektivisering
Även växtodlingen förändras snabbt och vi kan i detta nummer av Lantbrukets Affärer läsa om hur växtodlingen i de stora jordbruksområdena ställs inför nya krav på ökad effektivitet, inte minst på grund av reglerna i den nya jordbrukspolitiken.
Det är en utveckling som Lantbrukets Affärer välkomnar. Vi har alltid höjt vår lans för produktionsjordbruket och de duktiga företagare som hela tiden utvecklar näringen genom att ta till sig ny teknik och förkovra sig som företagare. Den snabbt ökande kunskapen om hur man minskar risken i spannmålsodlingen med terminshandel – och som vi vill slå ett extra slag för med vår tävling Råvaru-SM – är ett utmärkt exempel på detta.
Minskat antal företag
Men det finns en baksida på medaljen och den är att med den hemmamarknadsorientering som vi länge haft och fortfarande har i det här landet, riskerar antalet företag också att snabbt minska. Vi har genom våra inblickar på trädgårdssidan sett hur sårbar en näring blir när antalet företagare och marknadsandelar minskar. Det handlar om det slitna begreppet kritisk massa.
Med den omvandlingstakt som jordbruket har kommer vi inom kort att ha färre än 10 000 heltidsföretag om inte den effektivare produktionen också kombineras med ökade andelar på svenska marknader där vi idag har en större andel import och med export.
Effektiviseringspotential
De duktigaste företagarna inom varje produktionsgren kan gott och väl mäta sig med sina konkurrenter i andra länder. Svenska lantbrukare har en effektiviseringspotential inom växtodling och kött som om den togs tillvara skulle göra det möjligt att öka andelen svenska livsmedel både här hemma och på andra marknader. Det är också nödvändigt om svenskt jordbruk ska kunna möta de minskade generella stöd som vi vet kommer både i det nuvarande gemensamma landsbygdsprogrammet och i nästa.
Tveksam strategi
Det talas mycket om en kommande svensk livsmedelsstrategi, vilket Lantbrukets Affärer naturligtvis också ser som angeläget. Men vi hyser samtidigt inte några falska förhoppningar kring den. Utöver några till intet förpliktande fraser kommer den sannolikt inte innehålla några mer pengar till näringen, utan kommer att med ny handelsgödselskatt och höjda avgifter på växtskydd istället omfördela medel från konventionellt produktionsjordbruk till ekologiskt. LRF har redan anpassat sig till detta genom att med sitt konsultföretag Macklean som språkrör utpeka export av ekologisk produktion som lösningen för framtiden.
Men en livsmedelsstrategi som inte innefattar den effektiva svenska konventionella produktionens möjligheter att både möta den ökande importen och lägga grunden för en ökad export är inte värd namnet. Varje portion av svenskproducerat som ersätter livsmedel producerat någon annanstans bidrar till bättre miljö och minskar lidandet i världen.
Rättvisa stöd och rättvisa stöd
Gårdsstödet inom EUs gemensamma landsbygdsprogram har länge kritiserats för att det gett företag i de bättre jordbruksområdena mer i ersättning än företag i mindre gynnade områden. Räknat i kronor per hektar och specifika miljö- och regionalstöd borträknat stämmer detta.Men det finns en historisk aspekt som vi gärna glömmer bort.
När arealersättningarna en gång infördes var det som kompensation för borttaget gränsskydd och den prissänkning som detta skulle innebära. Denna ersättning var alltså från början relaterad till pris per producerad enhet. Lantbrukare med hög avkastning fick kompensation för ett större bortfall medan de med lägre avkastning fick en lägre kompensation.
Om detta var rättvist eller inte är naturligtvis upp till var och en att bedöma. Frikopplingen innebar också ett avsteg genom att ge framtida kompensation för historisk produktion.
När nu ettområdesmodellen införs innebär det ytterligare ett avsteg från den ursprungliga ersättningsprincipen. Nu kommer producenter med lägre avkastning att vid sidan av andra stöd och tillägg få högre kompensationstillägg per producerad enhet än dem med högre avkastning.
Dags för rekonstruktion. Gör om, gör bättre – eller lägg ner!