Fynd av ogräsmedlet diflufenikan sätter växtodlingen på prov

Kampanjen för att minska miljö­riskerna med diflufenikan är enligt Mats Allmyr på Kemikalieinspektionen ett pilotprojekt för att pröva eget ansvar utan detaljreglering.

Nu har en tre år lång prövotid av ogräsmedlet diflufenikan börjat. Om lantbruket kan anpassa doser och tidpunkter bättre så att mindre läcker ut kan det få fortsätta användas. Annars riskerar det på sikt att bli förbjudet.

I SLUs provtagning av växtskyddsmedel i jordbruksåar återfinns tiotals olika substanser i olika koncentrationer. Men med några års mellanrum blir det extra stort fokus på vissa. Sedan länge hittas atrazin som fanns i Totex trots att det varit förbjudet i många år. Efter det hamnade isoproturon som ingår i växtskyddsmedel mot höstgroende ogräs i fokus. De senaste årens debatt om glyfosat är ett annat exempel.
Nu flaggas det för diflufenikan, hittills har högst halter hittats i vattendrag i Skåne och det är i huvudsak på hösten som det läckt ut. Spridningsvägen är inte mest via vindavdrift utan att det rinner ner till dräneringsrör genom markens sprickor och bundet till jordpartiklar när det blir jorderosion på markytan.

Gammalt medel

Diflufenikan har använts länge mot ogräs och finns i flera preparat som Diflanil 500 SC, Legacy 500 SC och Sempra. Det är en viktig verksam substans som fungerar mot resistensutvecklande ogräs som våtarv, baldersbrå, kamomill, blåklint och vallmo.
I SLU:s vattenprovtagning har ämnet analyserats sedan 2002. Från början var riktvärdet 10 mikrogram per liter vatten. Sedan reviderades det 2007 och riktvärdet sjönk med en faktor 2000 till 0,005 mikrogram per liter. Efter det hamnade diflufenikan i topp över de ämnen som överskrider riktvärdet. Ämnet kom också på listan över särskilt förorenande ämnen (SFÄ) hos Havs- och Vattenmyndigheten och där fördubblades riktvärdet till 0,01 mikrogram per liter.
Det skiljer en del mellan Naturvårdsverket och Havs- och Vattenmyndigheten och SLU har fått i uppdrag av Naturvårdsverket att med stöd av Kemikalieinspektionen börja gå igenom det underlag som den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet EFSA använder för gränsvärden. Det mått som används förkortas PNEC, predicted-no-effect-concentration, den koncentration som ämnet kan ha i vattenmiljö utan att skada ekosystemet och exempelvis djurlivet.
SLU:s genomgång av EFSA:s data med den senaste kunskapen kan då jämföras med de riktvärden som nu används i Sverige.

Frihet under ansvar

Mats Allmyr arbetar med riskvärdering av växtskyddsmedel på Kemikalieinspektionen och är en av dem som arbetat fram förslaget till informationskampanj.
”Diflufenikan har överskridit den acceptabla halten i ytvatten upprepade gånger under flera år, främst i Skåne. Istället för att direkt ompröva beslut om godkännande av produkter med diflufenikan, prövar vi nu att i första hand informera lant­brukare, så att de kan vidta åtgärder för att minska risken för läckage”, förklarar han.
Mats Allmyr beskriver att det finns en ambition att ha en tätare dialog med lantbruksnäringen och göra fler delaktiga. Därför är diflufenikan-kampanjen ingen engångsgrej utan en pilot för ett nytt arbetssätt och en mer hållbar användning av växtskyddsmedel. De stora tillverkarna och för­säljarna av växtskyddsmedel som Gullviks, Bayer och Lantmännen är också positiva till att medverka. Minskad försäljning av just diflufenikan anses inte som något stort problem utan ett säljtapp kan täckas upp med andra preparat.

Diflufenikan kommer på olika sätt att tas upp i Säkert Växtskydd, bland annat med fältvandring i höst i samband med behandling, berättar Negin Nasiripour, LRF.
Uppföljande mätningar

Informationskampanjen kommer att följas upp med regelbundna vattenprover från de jordbruksbäckar som ingår i SLU:s stationsnät. Dilemmat med att mäta i verkligheten är att en blöt höst kanske tvättar ut mer diflufenikan även om lantbrukarna dragit ner på användningen. Därför kommer intervjuer med lantbrukare göras för att undersöka ändrade rutiner i växtodlingen men även säljstatistiken kommer följas.
Greppa Näringens systerkampanj är Säkert Växtskydd. Den har också pågått länge och som ett samarbete mellan LRF, Jordbruksverket, Kemikalie­inspektionen, Lantmännen, Svenskt Växtskydd och Arbetsmiljöverket. Negin Nasiripour på LRF är projektledare och en del av informationskampanjen om diflufenikan kommer skötas från projektet Säkert Växtskydd.
”I höst kommer styrgruppen för Säkert Växtskydd att göra en fältvandring för att diskutera diflufenikan och relevanta åtgärder”, berättar Negin. ”Vi kommer att ta upp frågan på behörighetskurserna, på hemsidan och i form av artiklar i lantbrukspress med mera.”

Dra lärdom av tidigare försök

Det är ett sunt angreppssätt att ge lantbruksnäringen en prövotid för att ge chansen att ta eget ansvar. Alternativet med ett förbud som en blixt från klar himmel vore sämre. Någon kan tycka att det här bara handlar om ett preparat av många och är en detalj av växtodlingens alla frågor. Men egentligen är det principen om ”frihet under ansvar” som prövas. Den principen har satts på prov tidigare med varierande resultat.
Ett av de tidigare exemplen är från Greppa Näringens ungdom i början av 2000-talet. Jordbruksverket ville förbjuda spridning av flytgödsel på hösten till höstsäd, som i Danmark. LRF och lantbruksnäringen föreslog istället frivillighet och rådgivning som styrmedel. En överenskommelse gjordes om en femårig prövotid. Åren gick och höstspridningen minskade inte och nu finns en sådan föreskrift. Med facit i hand går det att säga att de flesta lantbrukare fick aldrig veta att det pågick en prövotid där just den spridningen sattes under lupp. Många hade säkert velat dra sitt strå till stacken om de bara hade fått veta.
Lärdomen är att det är långt mellan engagerade kampanjledare och rådgivarnas och säljarnas enskilda möten med odlare i fält eller vid köksbordet. Det är vad som sägs vid dessa möten som avgör. Det behövs alltså en bred uppslutning från rådgivar- och säljkåren om sådana här kampanjer ska lyckas. Frågan är om lantbruket i det här fallet själv tar på sig en tagelskjorta genom olika åtaganden och som blir en framtida frivillig belastning. Men vad är alternativet?

Av Markus Hoffman