Fördelarna med digital teknik och individanpassning är mindre i grisproduktionen än i mjölkproduktion. Men det har inte hindrat Vedum Smågris från att satsa på individanpassad utfodring och en egen foderfabrik när de byggde sitt nya stall för 1 680 suggor.
Hittills har grisproduktionen inte kommit lika långt som mjölkproduktionen när det gäller att dra nytta av den nya digitala tekniken. Än så långe visar sig hanteringen av djur i grupper fungera bra, och åtminstone för slaktsvin ser uppfödare och rådgivare inte någon anledning att dela upp mer än ner till boxnivå.
Men det betyder inte att digitalisering och ny teknik inte har sin plats i grisproduktionen. I viss mån handlar det om att marginalerna är små och variationerna mellan individerna inte är så stora att det lönar sig. I takt med att besättningarna blir större och möjligheterna att räkna hem investeringar i ny teknik blir bättre kommer den också grissidan. Några som är tidigt ute är Vedum Smågris utanför Vara, som byggt för 1 680 suggor och som satte in de första dräktiga gyltorna efter midsommar i år.
Egen foderfabrik
”Vi ville ta steget över till transponder på varje sugga och individuell utfodring”, berättade Bo Johansson, en av delägarna i Vedum Smågris och som själv planerar för cirka 6 000 årssvin i sitt eget företag Svenstorps Gård.
”Det gjorde att vi inte kunde använda oss av traditionell blötutfodring. Istället var vi länge inriktade på färdigfoder, men det slutade med att vi byggde en hel foderfabrik för att kunna anpassa fodret fullt ut.”
De fem delägarna i Vedum Smågris var alla slaktsvinsproducenter som funderade på integrering och även på att expandera den egna produktionen. Istället för att bygga upp en traditionell suggring kom de på den smått revolutionerande idén att gå ihop och bygga en gemensam smågrisproduktion som skulle serva delägarna.
Smart lokalisering
Själva byggprojektet är värt en egen mässa, men kom att handla om lokalisering utifrån tillgång till allmän väg, avsaknad av grannar som kunde störas och ett delägande baserat på vars och ens behov av smågrisar. När alla bitarna föll på plats hamnade stallet i ett skogsområde som röjts och omregistrerats till jordbruksfastighet.
”Vår grundtanke med den nya tekniken har varit att varje investering ska gå att räkna hem. Vi bygger inte för att det ska se fint ut, utan för att det ska fungera och gå att utveckla. Med individuell anpassning – framför allt under sinperioden – kan vi få en bättre precision, och även kunna spara pengar. Vi är än så länge i uppstartsfasen, men de anläggningar vi har sett med den nya tekniken när vi varit ute och samlade erfarenheter inför vår satsning har sett bra ut.”
Förutom den individanpassade utfodringen har stallet ett halmsnålt strösystem där halmen blåses ut i boxarna i ett separat rörsystem. Dessutom är stallet smått unikt eftersom det saknar egen gödselanläggning.
”All gödsel går till en biogasanläggning som sedan kan sälja biogödseln vidare.
På plats har vi bara ett buffertlager som ska fungera fram till det att gödseln transporteras bort”, berättade Bo.
Lönsamma fördyringar
Den höga tekniknivån till trots hamnade investeringen på cirka 45 000 kr per suggplats.
”Vi hade siktat på 40 000 kr, men så tillkom några visserligen fördyrande men i slutändan lönsamma tillval. Det har inte varit ett självändamål att hålla nere investeringen.”
Under projekt- och byggtiden har bolaget fått ett bra bemötande från myndigheterna.
”Alla myndigher har bemött oss väl”, förklarade Bo. ”Det beror nog på att vi valt produktionsplatsen med sådan omsorg. Dessutom har vi varit måna om att ha en god relation till grannar, även om de legat en bit bort. Bland annat kunde vi få med några av dem på den anslutning till kommunalt vatten och avlopp, som vi ändå var tvungna att göra. Det har nog bidragit till att minska risken för missnöje med att ha oss där.”
Av Lennart Wikström