Trots över 20 års kommunalt arbete återstår nära 1 000 vattentäkter att förse med skyddsområde. Konflikterna med växtodlare och djurhållare fortsätter och ingen större förändring är på gång som kan underlätta processerna. Kanske kommer det ta 20 år till?
Det är fortfarande många konflikter när kommuner inrättar skyddsområden för sitt dricksvatten. Konflikterna gör att inrättandet drar ut på tiden och åren går. Det finns cirka 2 500 kommunala vattentäkter i landet. I storleksordningen 1 000 av dem är kvar att förse med nytt skyddsområde och nya skyddsföreskrifter. Det skulle egentligen ha varit färdigt men deadline har flyttats fram.
Konflikterna beror till stor del på lantbruk och växtodling. Förklaringen är att produktion av livsmedlet dricksvatten krockar akut med produktion av andra livsmedel om de sker i ett och samma område. Och det är stora markområden som berörs (se faktaruta på nästa sida).
Eskilstunadomen
En stor snackis på senare tid i vattenskyddsbranschen har förstås varit domen där en lantbrukare i Eskilstuna kommun tilldömdes cirka 50 miljoner kronor i ersättning för att inte kunna odla potatis i täktområdet. Helena Andreason är jurist och ansvarig för frågor om vattenskydd på LRF. Hon beskriver att det bland kommuner finns en upprördhet över domen men att det ändå inte blivit någon större skillnad i kommunernas vilja att ersätta lantbrukare för restriktioner i odlingen.
”En del kommuner har börjat oroa sig mer men vågar fortfarande inte berätta för de egna skattebetalarna att man ibland ersätter lantbrukare för inkomstbortfall”, säger Helena Andreason.
Vem förorenar?
I Sverige har ersättningsfrågan blivit principiell och handlar om synen på den gamla OECD-principen från 1950-talet om att förorenaren ska betala – PPP – Polluter Pays Principle. Tolkningen verkar vara att det är han eller hon som sitter i traktorhytten som är den enda ansvariga och att konsumenterna av livsmedel inte har någon roll.
I de flesta andra länder är kommunerna mera pragmatiska och talar om vilken slags odling de vill ha och betalar för sig. Senaste nytt från Danmark i frågan är en bred politisk uppgörelse om att ersätta lantbrukare genom att höja vattentaxan till hushållen.
”I Danmark har de förstått principen PPP. Det är den som kan vältra över kostnaderna på konsumenterna som ska betala. Men i Sverige är vi fortfarande inte redo för det”, förklarar Helena Andreason.
Nya allmänna råd på gång
Havs- och Vattenmyndigheten är den nationella myndighet som vägleder kommunerna i frågor kring hur de ska inrätta sina skyddsområden och förse dem med skyddsföreskrifter. Nu har det gått cirka tre år sedan den så kallade Dricksvattenutredningen lämnade sina förslag till regeringen, varav en del var bra för lantbruket.
Eftersom det inte har hänt mycket på regeringskansliet har Havs- och Vattenmyndigheten satt igång en översyn av de gamla allmänna råden till kommunerna om vattenskyddsområde. Det finns fel i den nuvarande versionen som behöver rättas till. I översynen är det annars mycket fokus på hur processen ska gå till att inrätta ett skyddsområde men inte på den känsliga ersättningsfrågan.
Kräv tidig dialog
Det viktigaste rådet till lantbrukare är fortfarande att kräva en tidig dialog med sin kommun om planerat skyddsområde. Om det istället kommer hem ett brev på posten med färdigt förslag på skyddsområde och föreskrifter blir det svårare att påverka.
Erfarenheten visar att det går att påverka för den som har goda argument och kontaktar både tjänstemän och politiker på kommunen.
Exempel på pågående vattenskyddsärenden med mycket åkermark
Roma, Gotland
På Gotland råder vattenbrist mer eller mindre varje sommar. Vattentäkten i Roma på Gotland består av två brunnar som saknar skyddsområde. Brunnarna betjänar cirka 360 hushåll. I området odlas spannmål, oljeväxter, potatis och rödbetor. Det har hittats spår av växtskyddsmedel i grundvattnet men under gränsvärdena de senaste 18 åren. Region Gotland har gjort en beräkning att odlingsrestriktioner skulle kosta 50 till 80 miljoner kronor under en period av 50 år. Efter protester utreder kommunen om det finns andra källor och om det skulle gå att dra ledning därifrån till Roma.
Sölvesborg, Listerlandet
Listerlandet är ett intensivt odlingsområde och där utreds nu inrättande av tre vattenskyddsområden med sammanlagt fem brunnar. Skyddsområdena fastställdes på
1970-talet och behöver förbättras. Geologin är densamma som på Kristianstadslätten och det är svårbedömt hur vattnet rör sig. Logiken är att skyddsområdets storlek ska väljas så att det tar minst 100 dagar för en förorening att nå täkten genom mark och berg. Förslaget är ett skyddsområde med en radie på 150 till 200 meter kring brunnarna.
Falkenberg
Falkenbergs kommun utreder vattenskyddsområdet nedre Ätran. I Ätrans dalgång finns stor areal bördig åkermark och kommunens ursprungliga förslag omfattade hela 92 000 hektar mark. Det har vållat stora protester och efter flera påtryckningar och en bussresa för kommunpolitikerna i skyddsområdet så sa politikerna nej till förslaget. Det ska nu utredas på nytt.
Göta älv
Vattnet i Göta älv dricks av cirka 700 000 invånare i Göteborg med omnejd. En stor knäckfråga har varit strandbete. Det finns cirka 400 gårdar med djur längs Göta älv. Sedan det dricksvattenburna smittoutbrottet i Östersund där 27 000 människor blev smittade av en parasit finns en ökad oro för betande djur nära älven.
Diskussionen har pågått i flera år och nu har det gjorts lättnader i de föreslagna restriktionerna för strandbete. Dessutom har förbud mot växtskyddsmedel bytts mot krav på att söka tillstånd. Det är viktigt att påminna om att i de fall människor blir sjuka av kranvattnet och uppmanas koka det så beror det nästan uteslutande på att vattnet förorenats av ”folkgödsel” och inte djurgödsel.
Av Markus Hoffmann