Kraftigt ökad produktivitet

En kraftigt ökad produktivitet mätt på avkastning, arbetad tid, kapital och energi kännetecknar utvecklingen i svenskt lantbruk de senaste 25 åren. Det visar Lantbrukets Affärers analys av höstvete, mjölk och griskött.

Lantbrukets stora utmaning inför framtiden är att kunna möta en växande global befolknings behov av mat och samtidigt minska miljö­påverkan. Detta sätter fokus på användningen av olika resurser och ställer krav på ständigt ökad produktivitet. De resurser som krävs för att kunna leverera mer till fler måste helt enkelt användas effektivare.
Produktivitet är ett ekonomiskt mått på produktion per enhet insatt resurs. Inom lantbruket används ofta avkastning i form av producerad mängd per hektar eller djur som mått på produktivitet. Det är högst relevant så länge det är arealen eller antalet kor som begränsar produktionen. Med areal och antal kor som mått har svenska lantbrukare också varit mycket framgångsrika med att höja produktiviteten.

Begränsande faktorer
Men det finns även andra mått som kan vara minst lika relevanta, i synnerhet som vi i Sverige utifrån marknadens efter­frågan talar om att vi har mellan 500 000 och 700 000 hektar i överskott eller i någon form av lågproduktiv jordbank. Den höga avkastningen per mjölkko kan bli ett problem när antalet besättningar och kor riskerar att närma sig en kritisk massa som gör det svårt att upprätthålla en infrastruktur utanför de storstadsnära områdena.
Frågan är alltså om areal och antal mjölkkor är de mest begränsande faktorerna i lantbruket idag. Det finns andra produk­tionsfaktorer som kan vara minst lika intressanta och som kanske inte ska ersätta areal och antal djur, men som kan ha stor betydelse för att ge en mer nyanserad och relevant bild av lantbrukets produktivitet. Det gäller inte minst när vi betraktar jordbruket ur ett hållbarhetsperspektiv.

Arbete, kapital och energi
Ett självklart exempel på en sådan resurs är arbetskraft, utbyte i förhållande till nedlagd tid. Som vi skriver i artikeln om lantbrukets balansräkning har en viktig drivkraft varit att frigöra arbetskraft från jordbruket för att kunna använda den i annan verksamhet som i produktionsindustri och i välfärdssektorn. Nyckeln till detta har varit en kraftig mekanisering, vilket i sin tur krävt stora kapitalinsatser. Lantbruket har gått från att vara arbetsintensivt till att vara kapitalintensivt.
I beräkningarna har vi satt en ränte­kostnad på 7,0 respektive 1,4 procent.
I takt med ökad mekanisering och framsteg inom växtförädling och växtskyddskemi har avkastningen per hektar ökat dramatiskt, vilket tillsammans med gjorda investeringar i maskiner och ny teknik lett till kraftigt ökade markvärden.
Till detta kommer också tillförd energi som en viktig produktionsresurs. Visser­ligen är jordbruk unik som näring eftersom den ger mer energi än vad som tillförs, men med utfasning av fossila bränslen och drivmedel kommer lantbruket att få konkurrera med andra sektorer i samhället om en med största sannolikhet begränsad tillgång till förnybar energi.

25 års perspektiv
I en egen studie har Lantbrukets Affärer ställt samman produktivitetsutvecklingen 1995–2019 för sex olika produktions­grenar, höstvete, höstraps och potatis inom växtodlingen, mjölk och griskött samt slaktkyckling.
Självklart utgör areal och antal djur viktiga resurser i det här sammanhanget. Men vi har också gjort beräkningar för arbetstid, energi och kapital. När det gäller kapital har vi tagit hänsyn till räntan, priset på pengarna, eftersom det är den som bestämmer både investerings­volym och förväntad återbetalning på gjorda investeringar. Dessutom har vi i växtodlingen tagit hänsyn arbets- och maskinkostnad och i djurhållningen till kostnad för arbetstid och byggnader.

Av Lennart Wikström