Erfarna konsulter som kan lantbruk är en bristvara, säger Lars Bjerke, vd för konsultföretaget Fyrklövern i månadens porträtt. I deras fall handlar det om att kunna rekrytera kunniga och intresserade personer som har något att tillföra dagens ofta mycket kompetenta lantbrukare, men han sätter fingret på en mycket känslig fråga för svenskt lantbruk.
Det är ingen nationell hemlighet att SLU med några undantag har svårt att rekrytera studenter till sina utbildningar. På agronomprogrammets mark-växt-inriktning är söktrycket så lågt att alla med behörighet som söker kommer in. Samtidigt är det få andra studenter som har så lätt att få jobb när de är färdiga med studierna. Liksom Fyrklövern är det många arbetsgivare som etablerar kontakt med potentiella medarbetare medan de fortfarande går på universitetet.
Kompetensbrist
Det råder helt enkelt kompetensbrist. Det gäller visserligen inte bara lantbrukssektorn; Volvo Cars skickade för någon vecka sedan ut signaler om att de kan tvingas flytta verksamheter från Sverige på grund av svårighet att rekrytera kompetenta medarbetare. Men det är kanske särskilt problematiskt för lantbruket, där bristande förståelse för produktionsbiologi och lantbrukets villkor kan medföra allvarliga avbräck för näringens fortsatta utveckling.
”Det var nog egentligen inte så här det var tänkt, men medan lantbrukare får jaga efter billig arbetskraft sitter högavlönade tjänstemän och har en i det närmaste oinskränkt makt över deras verksamhet”
Samtidigt pågår två intressanta skiften. Det ena handlar om generationsväxlingar. Precis som inom lantbruket är det stora omställningar bland rådgivare och inom lantbruksanknutna företag. Den andra handlar om att omstruktureringar i näringen skapar ökad rörlighet. Detta har fått till följd att olika arbetsgivare har börjat konkurrera om både unga och mer erfarna personer. LRF:s försäljning av LRF Konsult har lett till att många därifrån har fått nya arbeten, både på banker, andra konsultföretag och hos hushållningssällskapen.
Offentlig utmaning
Även de statliga myndigheterna har gett sig in denna lek och lockar över rådgivare. Det finns ett antal exempel på övergångar från sällskapens rådgivning till Jordbruksverket. Detta är i sig inget dåligt. Kompetenta och erfarna personer med god insikt i och förståelse för lantbrukarnas villkor minskar risken för ogenomtänkta regler och förståndsvidriga tillämpningar.
Det är i sig inte heller dåligt att duktiga medarbetare får bra betalt. Men liksom i övrig lönebildning bör det vara den konkurrensutsatta sektorn och inte offentliga arbetsgivare som sätter lönenivåerna. Vi har flera exempel på personer som i sina nya befattningar fått löner som exempelvis hushållningssällskapens rådgivare och inte minst lantbrukarna själva bara kan drömma om.
Genom att driva upp lönenivån försvårar myndigheterna rekryteringen för företagen och de oberoende aktörerna. Stigande lönenivåer kommer i slutändan att behöva tas ut av lantbrukarna i form av höjda konsultarvoden och produktpriser, vilket i sin tur faktiskt försvagar konkurrenskraften för svenskt lantbruk. Det blir som att välja mellan pest och kolera – ingen rådgivning med i förlängningen risk för uteblivna affärsmöjligheter eller ökade utgifter.
Går emot Livsmedelsstrategin
Med tanke på att Livsmedelsstrategin har som mål att stärka konkurrenskraften och höja kompetensnivån kan vi drista oss till att säga att exempelvis Jordbruksverkets och länsstyrelsernas agerande i förlängningen strider mot den livsmedelsstrategi, vars implementering myndigheten själv är satt att övervaka och avrapportera.
Det var nog egentligen inte så här det var tänkt, men medan lantbrukare får jaga efter billig arbetskraft sitter högavlönade tjänstemän och har en i det närmaste oinskränkt makt över deras verksamhet. Vi får hoppas att tjänstemännen minns hur det var när lantbrukarna var deras uppdragsgivare och att de vågar bita den hand som föder dem.