Sedan millennieskiftet har de danska lantbrukarna som en tillämpning av EUs nitratdirektiv via lagstiftning varit tvungna att tillföra en begränsad mängd kväve per hektar.
Avsikten är att denna begränsning ska fördela sig relativt jämnt över åkermarken och därmed grödorna, men stora variationer i lokala förhållanden gör att den minskade kvävegivan kan resultera i allvarlig kvävebrist jämfört med om grödan som i Sverige skulle tillåtas att gödslas optimalt,
Problemen med otillräcklig kvävetillförsel har förvärrats med åren och ger enligt dansk landbrugsinfo drastiskt sänkta proteinhalter i den skördade spannmålen. Enligt landbrugsinfo är det så illa att man i realiteten inte längre kan tala om kurant vara.
Den mängd som idag är tillåten att tillföra ligger i genomsnitt cirka 18 procent under vad som beräknas som ekonomiskt optimalt. På grund av de varierande behoven finns det många lantbrukare som bara kan tillföra 65 procent av grödans egentliga behov. Det gäller exempelvis på gårdar med svinproduktion och jordar med hög avkastningspotential.
Från långliggande odlingssystemförsök i Sverige kan vi se att en av de viktigaste bördighetsskapande faktorerna är att kunna upprätthålla en hög skördenivå.
Visserligen medför den danska lagstiftningen att växtnäringen i stallgödseln utnyttjas bättre och att den totala kvävetillförseln minskat, men räknat för den danska växtodlingen som helhet förlorar de danska bönderna miljardbelopp varje år och går också miste om den förbättring av produktiviteten och därmed minskade miljöpåverkan som det innebär att ligga vid optimum. De uteblivna intäkterna uppskattas till mellan 1,6 och 3,3 miljarder danska kronor per år.
Här skiljer sig de svenska och danska strategierna åt, där den svenska frivilliga modellen lett fram till en kombination av tydligt minskad utlakning och förbättrat växtnäringsutnyttjande som placerar Sverige på topp inom OECD.
Källa: Dansk Landbrugsinfo