Lantbruket behöver mer tillit, inte fler regler

I Konkurrensutredningen, som i hög grad legat till grund för Livsmedelsstrategin, lyftes åtgärder inom området regler och villkor fram som särskilt viktiga för att stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Förutom inom växtskyddsområdet, där klara förbättringar genomfördes redan innan Livsmedelsstrategin antogs av Riksdagen, pekar utredningen på bland annat kostnaderna för svenska särkrav, ökad målstyrning och tillståndsprövning som problematiska för svenska lantbrukare.

Tre faktorer
En viktig del i Livsmedelsstrategin är att lantbrukets regelbörda och kostnader för att uppfylla lagar och myndigheters krav ska minska, liksom krånglet. Men det är tyvärr lättare sagt än gjort. För svenskt vidkommande är det tre faktorer som talar emot att krånglet ska minska.
Den första handlar om ”bäst i klassen”-doktrinen. Om ett nytt EU-direktiv innefattar möjlighet att ställa extra höga krav kan vi – med undantag av den svenska tillämpningen av nitratdirektivet – se ett genomgående mönster att svenska myndig­heter väljer de strängaste kraven. Detta underlättas inte av att flera myndigheter tolkar sin roll som konsekvensneutral, det vill säga att de inte ska behöva beakta ekonomiska och andra ­konsekvenser för näringen vid tillämpning och myndighetsutövning. ”Vi har våra regler”.

”Den bästa regeln eller lagparagrafen
är den som aldrig behöver införas”

Målsökande regelverk efterlyses
Den andra faktorn är oförmågan att kunna tillämpa mål­styrning i tillämpningen. Målstyrning innebär att regelverket sätter ett mål för exempelvis växtnäringsläckage i form av ett nyckeltal eller tröskelvärde som inte får överstigas. Sedan är det upp till lantbrukaren att välja de åtgärder som på just hans eller hennes företag ger de bästa effekterna.
Problemet med målstyrning är att det kräver hög kompetens, både hos lantbrukare och tillsynsmyndighet. De förra kan nog klara uppgiften men vi är mer tveksamma när det gäller de senare. Många ärenden avgörs på kommunal eller regional nivå, och med den brist på kunniga och erfarna som råder är det mycket enklare att ha åtgärdsinriktade regler, där tillsynen mer handlar om ­bredden på skyddszonen eller längden på båspallen än om halten fosfor eller diflufenikan i vattendraget eller kornas välbefinnande.
Målstyrning kräver också tillit, både från lantbrukarens och myndighetens sida och den finns inte idag, eller brister i alla fall i hög grad. Det underlättas inte heller av att en allt mindre andel av handläggare och chefer inom myndigheterna har en produktionsbiologisk bakgrund och har en förståelse för modernäringens villkor.

Rättsosäker tillämpning
Den tredje faktorn är kopplad till den andra och den handlar om att de många olika myndigheterna och nivåerna gör hela situationen osäker ur rättssynpunkt. Regelverket tolkas olika beroende på i vilken kommun eller i vilket län du är verksam. Inte ens efter överprövning i domstol väljer myndigheter att göra en enhetlig tolkning, vilket framkommit i exempelvis villkoren vid tillståndsgivning för ökad animalieproduktion.
När vi nu i detta nummer kan läsa om de nya BAT-­reglerna, som ska handläggas på kommunal nivå ser vi risker på alla tre nivåerna. Medan man i andra EU-länder väljer att se direktivets anvisningar om bästa tillämpbara teknik som en ­rekommendation eller riktning finns det en stor risk att vi i Sverige – där vi redan i mycket hög grad tillämpar bästa teknik – får en mer tvingande tolkning.

Fler mål – färre regler
Även om det finns en förordning får vi inte glömma att teknik bara är ett verktyg för att nå ett mål. Därför vore det i det här fallet verkligen på sin plats att arbeta med målstyrning, men tyvärr är förutsättningarna för detta inte så goda. Dessutom kan tillämpningen, eftersom den ska göras på kommunal nivå, komma att bli högst varierande och godtycklig.
En bra strategi i det här sammanhanget vore att totalt sett minska antalet regler och förordningar, eftersom bara före­komsten av dem verkar få vårt svenska system att gå i spinn. Ju färre regler desto bättre, och om de måste införas behöver ­processen starta i samråd med dem som faktiskt förvaltar ­resurserna, nämligen lantbrukarna. Att visa den tilliten har ju visat sig fungera i Greppa näringen och i Växtskyddsrådet. Den bästa regeln eller lagparagrafen är den som aldrig behöver införas.