Att kunskapsbanken hos gemene man när det gäller lantbruk och livsmedelsproduktion idag är ganska liten har säkert de flesta koll på. Men visste ni att granskningen av allt material som används i svensk skolundervisning slutade 1991?
Anna Kristoffersson, civilingenjör och lantbrukare utanför skånska Veberöd har engagerat sig i hur svenskt lantbruk beskrivs i skolan i ett antal år.
”Att varje lärare får använda sig av de material de vill innebär en stor risk”, menar Anna ”eftersom en författare då kan driva en egen agenda, som blir till sanning i skolbarnens ögon.”
Bara elände
Hon har själv kommit över flera böcker som svartmålar livsmedelsproduktionen. Ett exempel är boken Geografi 7–9 av Jan Wiklund och Karin Wakeham som i kapitlet ”Hållbar utveckling” beskriver köttproduktionens miljöpåverkan med fem rubriker: Proteinförstörelsen, Vattenförstörelsen, Övergödning, Hälsoeffekten och Klimatförändringen. Rubrikerna ackompanjeras av bilder på en belgisk blå och en peruansk slaktare med en stor kniv.
”De skriver i stort sett att du blir sjuk, haven dör och planeten förstörs om du äter kött. Men de nämner ingen av de miljö- och hälsofördelar som du får om du äter kött. Här har författarna tydligt riktat in sig på en fråga som de brinner för, nämligen miljön, och inte fått med hela den komplexa bilden som livsmedelsproduktion innebär. Resultatet ser vi i maten där okunnighet och klimatångest skrämmer i synnerhet unga tjejer, vilket också styr vad som serveras till middag.”
Okunskap är farligt
Anna Kristoffersson menar att all fakta som presenteras i skolan ska vara granskad och med ordentliga källhänvisningar, något som i många fall saknas. Hon berättar att vänner till henne från andra länder häpnar när de får höra att svenska skolböcker inte är faktagranskade.
”Okunskap är farligt, inte bara när det gäller livsmedelsproduktion. Tänk om det börjar uteslutas delar av historieundervisningen?”
Hon drar paralleller till en debattartikel i DN som publicerades den 16 februari ifjol, där flera forskare gick ut och krävde oberoende vetenskaplig granskning av så kallade hälsoböcker. De menade att många hälsoböcker innehåller felaktigheter och vissa resultat blåses upp till sanningar.
”Om hälsoböcker ska granskas, borde det även innefatta skolböcker!”
Kedjan är av
Efter att Skolverket avslutade sin granskning av skolböcker 1991 lades hela detta ansvar på varje enskild lärare och indirekt på lärarutbildningen att utrusta lärarna med de verktyg som krävs.
”De flesta lärarna har inte den kunskapen och därför är kedjan av”, säger Anna. ”Det är upp till utbildningsdepartementet och skolverket att sätta i den länk som fattas för att ge lärarna de verktyg som behövs för att bedriva jämlik och faktabaserad undervisning i skolan. Barnen är morgondagens beslutsfattare och konsumenter som måste kunna ifrågasätta. Därför måste vi få med hela paletten i undervisningen, inte minst när det gäller lantbruk och livsmedelsproduktion.”
Ansvar även på företagen
För att få en verklighetsbaserad bild av svenskt lantbruk betonar Anna Kristoffersson vikten av att alla barn ska ha sett hur det går till på en gård.
”Om barnen inte får se det med egna ögon så får de en snedvriden bild av hur det egentligen går till – att vi får EU-bidrag och köper stora maskiner. Får inte barn någon koppling till lantbruket kommer vi inte få någon som intresserar sig för livsmedelskedjan och rekryteringsbasen till de gröna näringarna blir väldigt liten. Det får inte bli en förenklad bild. Lantbruket må vara ett av världens äldsta yrken, men även det mest komplexa.”
Hon påpekar att ansvaret delvis ligger på näringen, på företag längs hela kedjan att ta emot studiebesök och praktikanter, något som under många år varit en självklarhet på den egna gården.
”Det är vårt ansvar att ge en relevant och ärlig bild av lantbruket, och det är regerings och riksdagens ansvar att det finns utbildningar och material med både bredd och djup.”
Kunskap ger trygghet
”Att vara pedagog på sin egen gård är lika viktigt som att försöka påverka politikerna”, menar Anna. Hon tar själv emot studiebesök flera gånger om året och försöker ta emot så många praktikanter som möjligt. Hon menar att vi har kört i diket när praktiska moment plockas bort i många utbildningar.
”För i tiden hade de flesta en släkting som hade lantbruk eller jobbade på en gård. De är betydligt färre idag och därför behöver vi utbilda den yngsta generationen så att de kan lära upp sina föräldrar. Alla barn ska ha hållit i ett lamm och lärt sig se skillnad på gräs och vete. Kunnigt folk är trygga och trygga människor vågar fråga”, avslutar Anna.
Av Elin Laxmar