Att förstå ett bolags årsredovisning är ingen spetsvetenskap, utan kräver bara vanligt enkelt bondförnuft.
Om tillgångarna är större än skulderna kan verksamheten fortsätta ett litet tag till och om resultatet täcker rörliga kostnader, overhead, eget arbete och ger en liten ränta på eget kapital kommer tillgångarna på sikt att växa och skulderna att minska.
374 miljoner kr
I vattenmyndigheternas reviderade handlingsplaner från 2015 föreslås en rad åtgärder för att långsiktigt förbättra miljökvaliteten i landets vattendrag, sjöar och omgivande hav. Problemet är att dessa åtgärder kostar och uppskattas enligt myndigheterna till cirka 374 miljoner kr. De mest kostnadskrävande åtgärderna är strukturkalkning och filterdiken som uppskattas till en nettokostnad av 124 miljoner kr om året och fosfordammar och tvåstegsdiken, som beräknas kosta cirka 100 miljoner om året. Med tanke på svenska myndigheters tradition av felkalkylering kan vi nog räkna med att de beräkningarna också är fel och att det med myndighetens intentioner sannolikt underskattats.
För att kunna påföra lantbruket kostnader av den storleksordningen utan att ge skälig kompensation måste myndigheten kunna visa att näringen har en rimlig förmåga att bära kostnaderna. För att visa detta har Havs- och vattenmyndigheten gett upplysningsföretaget Bisnode (tidigare PAR och ännu tidigare Postens Adressregister) i uppdrag att göra en analys av lantbrukets och angränsande branschers betalningsförmåga. Läs mer på sidan 18-19.
Minus 11,6 miljarder
I en analys av lantbrukets intäkter och kostnader under åren 2010–2014 kommer konsulterna fram till att lönsamheten är mycket dålig och att ett förädlingsvärde (detsamma som bruttovinst) på 13 miljarder ska täcka arbets- och externa kapitalkostnader på 24,6 miljarder. Med sunt bondförnuft inses lätt att lantbruket varje år måste tillföra 11,6 miljarder för att betala löner och kapitalkostnader.
Den som i det läget resonerar kring näringens förmåga att klara en ytterligare pålaga på närmare 400 miljoner kr om året borde inse att det naturligtvis inte är rimligt att gräva graven djupare, utan att den är tillräckligt djup som den är. Myndigheterna borde i stället funder kring åtgärder som förbättrar lantbrukets situation inte försämrar den.
Höjden av cynism
Men i sin rapport konstaterar konsulterna att den ökade pålagan är så liten i förhållande till den stora variationen mellan enskilda företag att den sannolikt kan absorberas. Som höjden av cynism dras den sammanfattande slutsatsen att ytterligare pålagor fördelade över många företag endast medför en liten risk för företagens fortsatta obestånd och att betalningsförmågan inte påverkas i någon större utsträckning. Detta eftersom den redan från början var så låg får man anta.
För en mindre partisk betraktare är det uppenbart att så som lantbrukets lönsamhet och betalningsförmåga beskrivs i rapporten klarar näringen inga ytterligare pålagor utan att dessa kompenseras. Hur rapportförfattarna med den analys som presenteras kan komma fram till någon slutsats är en gåta om inte Havs- och vattenmyndighetens agenda och behov av att förfalska verkligheten tas i beaktande.
Stärk konkurrenskraften
Nu har den delikata uppgiften att väga samman och göra en konsekvensbedömning av de reviderade åtgärdsplanerna lagts i regeringens knä. Vi vill då bara påminna om det arbete som pågår med den alltmer avlägsna och urvattnade livsmedelsstrategin, där landsbygdsministern upprepat bedyrat att den ska vila på Konkurrenskraftsutredningens förslag. Av den framgår att lantbruket inte behöver fler pålagor utan färre och att lantbrukets lönsamhet och konkurrensförmåga behöver stärkas, inte försvagas, om utbudet av svenska livsmedel ska kunna öka. För att komma fram till den insikten krävs inte heller någon spetsvetenskap, utan bara vanligt enkelt bondförnuft.