I dessa tider med politisk kris och nästan dagliga rapporter om grovt våld i så kallade utanförskapsområden är det lätt att glömma bort att Sveriges riksdag har antagit en livsmedelsstrategi och att regeringen har i uppgift att uppfylla den med antagna handlingsplaner. Målet med strategin är väl mer än välkänt vid det här laget: En konkurrenskraftig livsmedelskedja med ökad produktion, ökad självförsörjningsgrad samt tillväxt och sysselsättning i hela landet.
Jordbruksverket har regeringens uppdrag att följa upp arbetet och den uppföljningen bjuder på ömsom vin, ömsom vatten. Ett problem är att tillfälliga händelser som torkan 2018, en global pandemi och kraftigt ökade spannmålspriser får betydligt större effekt på alla mätbara indikatorer än vad som går att åstadkomma med politiska medel, i alla fall på kort sikt.
Upp och ned
Sedan beslutet och antagningen av den första handlingsplanen 2017 har rörelsemarginalen i primärproduktionen sjunkit och befann sig 2019 på en lägre nivå är 2011, som är utgångspunkt för Jordbruksverkets mätningar. Avkastningen på eget kapital har däremot stigit något. Nu bör påpekas att de siffrorna är relativa och att i absoluta tal är nettomarginal och avkastning på eget kapital i primärproduktionen exklusive EU-stödet fortfarande negativa.
När det gäller självförsörjningsgraden har den ökat något för kött och ägg, men klart minskat för mejeriprodukter.
Det svenska jordbruket och livsmedelsproduktionen är för viktiga för att lämnas i händerna på regeringens ministrar och tjänstemän på myndigheterna
Innovation under radarn
En viktig del av livsmedelsstrategin är satsning på kunskap och innovation. Där har andelen forskningsmedel som direkt riktas till livsmedelssektorn tydligt ökat. Inom ramen för plattformen Sweden Food Arena har innovationsförmågan inom livsmedelssektorn kartlagts. Den visar att inom nuvarande system för främjande av innovation har livsmedelssektorn – och framför allt jordbruket – hamnat under radarn. Statistiken negligerar helt företag med färre än tio anställda, en kategori som utgör mer än 95 procent av alla företag i både lantbruket och måltidssektorn.
SFA:s kartläggning visar också att merparten av företagen i livsmedelskedjan ligger utanför de områden som gynnas av satsningar på innovation och uppbyggandet av nav kring universitet och inkubatorer. Det avspeglar sig också i typen av innovationsverksamhet som företag i livsmedelskedjan bedriver. Den absolut dominerande delen är sådana innovationer som är nya för företaget men varken för branschen eller landet som sådant. Jordbrukets eget innovationsprogram, EIP Agri, får sig också en känga som designat för befintliga aktörer och genom kraven på samarbeten minska verkshöjd och att innovationerna leder till verklig förändring.
Förvånansvärt positivt
Hur mår då branschen i denna svärm av ouppfyllda förväntningar som surrar kring våra huvuden? Förvånansvärt bra kan vi konstatera. Den svenska trädgårdsnäringen växer kraftigt, något som är bra både för vår självförsörjning och för att en stor del av konsumentkronan faktiskt kommer producenterna tillgodo. Ett välkommet kassaflöde som ökat med ett par miljarder på bara några år.
Under de senaste åren har enligt Lantbruksbarometern andelen som upplever lönsamheten som god eller mycket god ökat från 34 till 48 procent. Mest positiva är landets grisproducenter. Detta trots att få företag har en lönsamhet som räcker till investeringar. Grönt index som tas fram av LRF pekar på ett svagt positivt index, där det främst är trädgård och skogsbruk som sticker ut. Växtodling hamnar strax under 100 och animalier ligger ännu sämre, på 94,8 (100 är neutralt).
Pröva varje beslut
Samtidigt vet vi att en rad politiska förslag och beslut bevisligen leder till ökade kostnader för svenska lantbrukare utan att de kompenseras för detta. Det gäller inte minst ökade krav på kontroller och tillståndsprocesser. Effekten av dessa blir den rakt motsatta mot vad som sägs i livsmedelsstrategin, nämligen att lönsamheten och konkurrenskraften försämras med minskad tillväxt och färre jobb som resultat.
Riksdagen har med stor enighet antagit en livsmedelsstrategi. Det innebär också att landets folkvalda har ett ansvar för att den följs upp och efterlevs. Med tanke på den mycket svaga regering som med minsta möjliga marginal tillträtt måste riksdagens ledamöter återta makten över strategin och se till att den efterlevs. Varje beslut i Miljö- och jordbruks-, Närings-, Skatte-, Finans- och Försvarsutskotten som berör jordbruk och livsmedel ska prövas mot Livsmedelsstrategin. Det svenska jordbruket och livsmedelsproduktionen är för viktiga för att lämnas i händerna på regeringens ministrar och tjänstemän på myndigheterna.