Livsmedel vår ­viktigaste ekosystemtjänst

Det talas mycket om eko – inte minst i denna tidning. Det talas även mycket om ekosystemtjänster och det skulle inte förvåna oss om de flesta då associerar till bin och pollinatörer. Inget fel i det, men ekosystemtjänster är så mycket mer än bara humlor och bin hovrande över rapsblommor.
Faktum är att den viktigaste ekosystemtjänsten är vår mat. Precis som alla biologiska varelser hämtar vi vår näring ur det tunna skikt av biologiskt liv som omger vår planet. Det som gjort att detta klot nu kan föda sju miljarder människor och förväntas kunna välkomna tre miljarder till fram till mitten av detta sekel är att vi människor blivit mästare på att hantera ekosystemen och plocka ur olika tjänster i form av främst mat, men även bioenergi, byggnadsmaterial, papper, vackra landskap och rekreation.

Värdefull natur
Hos oss människor skapar dessa tjänster i sin tur en rad värden som mättnad, hälsa, välbefinnande, estetiska upplevelser och gemenskap. Trots vår sekulariserade tillvaro förser ekosystemen oss också med religiösa upplevelser, något som idéhistorikern, läkaren och teologen Nils Uddenberg kunnat visa i sin bok Det stora sammanhanget.
I det här perspektivet blir de hovrande bina inte ett mål i sig, utan bara en biologisk naturresurs som genom sin naturliga ekofunktion eller vår mänskliga aktivitet kan förse oss med ekosystemtjänsterna honung och pollinerade frukter. De är dock inte – som det ibland kan framställas – förutsättningen för allt liv och ett mål i sig, utan en av flera fungerande resurser.

Skapar miljönytta
Som framgår av en nyligen publicerad doktorsavhandling från SLU, Insect Pollination of Oilseed Rape av agronomie doktor Sandra Lindström, kan utsättning av bin ha betydelse för avkastningen, men helt säkert är det inte. Samtidigt konkurrerar honungsbin med naturliga pollinatörer och minskar då värdet av den ekosystemtjänsten.
Dessutom visar det sig att den mänskliga manipulationen att bekämpa rapsbaggar ökar rapsens attraktivitet för bina, och gör att de hämtar mer nektar och pollen från grödan. Ju friskare gröda, desto lyckligare bin, alltså.
Ur binas synvinkel är människan alltså en naturresurs som ökar värdet av ekosystemet.
På samma sätt kan de husdjur vi håller se människan som en del av ekosystemet – de skulle ju inte existera utan den mänskliga manipulationen. Med den mänskliga insikten att djur som mår bra ger bättre produktion och godare mat så bidrar vi även till att öka ekosystemets värde för dem.

”Som planetskötare har vi svårt att tänka oss någon dugligare grupp än svenska lantbrukare”

Människans tidsålder
Den springande punkten med att se på ekosystem­tjänsterna ur ett mer mångsidigt perspektiv och en gång för alla acceptera att människan är en varelse som manipulerar vår natur för vår egen nytta är att vi kan fokusera på hur vi kan göra detta på ett hållbart sätt. Vi lever måhända inte i den allra bästa av världar, men åtminstone i den mest sannolika och många av de alternativ som förs fram av olika förespråkare skulle innebära försämringar. Med en sådan utgångspunkt kan vi istället blicka framåt och försöka ytterligare förfina och förbättra vår manipulerade värld.
Vi lever i den så kallade antropocen, den tidsålder där människan på gott och ont är den starkaste formande kraften, och med sju miljarder människor på jorden måste vi som art rent evolutionsbiologiskt ha gjort något rätt. Så med Sverker Sörlins visionära essä om ­människans tidsålder som förebild kan detta faktiskt vara något som är mera gott än ont. Och som planetskötare har vi svårt att tänka oss någon dugligare grupp än svenska lantbrukare.