Vad gäller egentligen när det handlar om gamla stenmurar som är i vägen för dagens maskiner? Praxis att få avlägsna brukningshinder försvann redan 1994. En som drabbats är Karl-Erik Becker vid Hornborgasjön i Skaraborg.
Han har länge förgäves väntat på klartecken för sitt önskemål att ta bort stenmurar, bitvis bara hopskyfflad sten, för att kunna bruka den jord han köpt. När han till slut vidgade öppningarna för att åtminstone komma fram dök en inspektör upp direkt.
Det var 2015 som Karl-Erik Becker köpte 35 hektar mark, mest igenväxta småbitar, för att kompensera för de marker som höjningen av Hornborgasjön förstört för honom.
”Marken jag köpte var knappt brukad längre. Sly hade fått växa fritt upp till nio meter från murarna och öppningarna i dem var för smala för att rymma dagens maskiner”, berättar han.
För att kunna skapa en vettig brukningsenhet skickade han i februari förra året in en ansökan om att få ta bort ”murarna”. Stora bitar av dem är ju ganska nya och har bara skyfflats ihop av en entreprenör som anlitats för att bruka delar av jorden.
Röjde i ungskogen
Becker önskade besked i god tid till vårbruket samma år. Men något besked kom inte. Inte till höstbruket heller.
”I början på december dök till sist ett par personer från Länsstyrelsen upp och fotograferade det hela. Sedan hörde jag inte mer ifrån dem.”
Utan klartecken vågade Becker inte ge sig på att ta bort murarna, utan nöjde sig med att rensa bort de mängder med sly – eller snarare ungskog – som rotat sig i och omkring murarna.
”Men rötterna kunde jag inte dra upp, för då rasar ju murarna ihop. I väntan på beslut valde jag istället att vidga öppningarna så att normalstora maskiner kunde passera. Jag måste ju komma igång någon gång med jordbruket här.”
Då larmade en granne länsstyrelsen som omedelbart ryckte ut.
”Så äntligen blev det någon reaktion”, summerar Becker.
Medborgarvittnen
Lagom till inspektionen samlade han några grannar, LRF-ledamoten Vanja Wallemyr och före detta riksdagsmannen Lars Elindersson för att medverka som medborgarvittnen. Även Lantbrukets Affärers reporter hade möjlighet att bevittna myndighetsutövningen.
”Det var inte populärt kan jag lova! Men nu hoppas jag att LRF skapar en kontaktlista så att alla som råkar ut för inspektion kan få en sådan här samling medborgarvittnen snabbt på plats. Min uppmaning är att aldrig vara ensam”, säger Becker.
De tidigare uppgifter han fått om att han skulle vara skyldig att hålla maskiner som passar de aktuella förhållandena visade sig nu vara som bortblåsta.
”Någon sådan regel finns nämligen inte.”
Inspektören Kristina Höök-Patriksson från naturskyddsenheten fick en tuffare uppgift än hon räknat med och valde efter inspektionen att göra en anmälan om ”tillbud” till sin arbetsgivare. Hon hävdar att hon utsatts för otillbörlig påverkan.
”Sådant här är inte acceptabelt”,
anser hon.
Karl-Erik Becker själv håller inte med.
”För nu finns det ju flera vittnen på att det gick lugnt och städat till. Den enda som i mitt tycke uppträdde aggressivt var inspektören själv.”
Lång väntan
Eftersom ingen annan fick ställa frågor vid tillfället fick Becker nöja sig med att förklara vilka åtgärder han vidtagit på sina marker. Alla övriga frågor hänvisades av inspektören till ansvariga politiker. Inte ens före detta riksdagsmannen Lars Elinderson fick ställa frågor.
”Jag väntade mig ett svar, inte en avsnäsning”, summerade han.
Becker var givetvis kritisk till hela hanteringen.
”Ni gör det ju omöjligt att leva på landsbygden! Vi lantbrukare håller på att dö ut allihop”, konstaterade han.
Inspektören förklarade då att hon bara gjorde sitt jobb, men skrädde inte orden när det gällde Landsbygdsenhetens saktfärdighet.
”Och den är sanktionerad av länsöverdirektören Lisbeth Schultze. Det är uselt! Hon har gjort klart att man inte behöver skynda på den här saken”, berättade hon.
”Ännu ett steg i att länsstyrelserna och dess tjänstemän utarmar landsbygden”
”Det är ingen måtta på vad de har ställt till det för alla oss bönder här runt Hornborgasjön.”
Ärenden på hög
På landsbygdsenheten i Mariestad har det för närvarande samlats många sådana här ärenden på hög och de ligger efter i handläggningen. Stödärenden har högre prioritet.
Lisbeth Schultze för egen del tillbakavisar Kristinas påstående.
”Nej, jag har inte sanktionerat någon saktfärdighet, utan det här är resultatet av prioriteringar vi tvingats göra. IT-stödet vi skulle få till det nya landsbygdsstödet har inte fungerat, så vi har istället fått hantera ärendena manuellt. Vi har fortfarande problem där, så det är en tuff sits.”
Hon är väl medveten om att dispensärendena tagit orimligt lång tid.
”Det är väldigt olyckligt och vi har fortfarande ett 30-tal ärenden liggande. Men de blir inte bortglömda.”
Avslag hotar
Något Karl-Erik Becker nu har kunnat konstatera. Några dagar efter inspektionen kom nämligen ett förhandsbesked om att landsbygdsenheten överväger att avslå hans dispensansökan. Murarna ska vara kvar.
”Ännu ett steg i att länsstyrelserna och dess tjänstemän utarmar landsbygden. Livsmedelsstrategin och vikten av inhemsk matproduktion är bara tomt snack. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med de här markerna. Det är väldigt bördig och bra jord här, men med de små skiftena mellan murarna kommer det att gå åt tre gånger mer bränsle och betydligt mer arbetstid. Kanske det blir skog istället, men det lär jag inte heller få plantera. Då återstår väl bara att låta det slya igen på nytt.”
Av Ulf C Nilsson