Det har väl knappast undgått någon att FN:s internationella panel om klimatförändringar IPCC i början av augusti släppte innehållet i sin specialrapport om klimatförändringar och markanvändning. Det hann bli en snackis redan innan rapporten blev offentlig genom en läcka till den brittiska tidningen The Guardian och bland annat Naturskyddsföreningen fick gehör för sin tes om nödvändigheten med minskad köttkonsumtion.
Innehållet i rapporten är definitivt oroande, där den globala livsmedelsproduktionen framhålls både som delorsak till och hotad av globala klimatförändringar. Samtidigt är den befriande transparent i sin presentation, där riskerna i form av skada och sannolikheter redovisas.
Överdrivna siffror
Av jordens isfria markyta är det 12–14 procent som är odlad medan mer än 70 procent av övrig mark på något sätt är påverkad av mänskliga aktiviteter. Det är tyvärr den senare siffran som i stor utsträckning figurerat i media.
För svenskt vidkommande omfattar jordbruksmarken 7,5 procent av landarealen, medan arealen opåverkad mark sannolikt är mindre – arealen reservatsmark uppgår till cirka tio procent av landets totala landareal. Under de senaste tre decennierna har andelen bevuxen mark ökat globalt. På våra breddgrader märks klimatförändringarna främst genom förlängd vegetationsperiod och ökad utbredning av köld- och frostkänsliga grödor.
Jordbruket står globalt för 12 procent av människans utsläpp, en siffra väsentligt lägre än vad som ofta anges. I samband med att rapporten blev känd rapporterade många att jordbruket skulle stå för 23 procent av de globala utsläppen av klimatgaser, men det är inklusive skogsbruk och annan markanvändning. I Sverige står jordbruket för cirka 13 procent av utsläppen, alltså på samma nivå som globalt.
Klimatsmart produktion
Men eftersom de siffrorna endast avser jordbrukets utsläpp i förhållande till andra utsläpp orsakade av oss människor säger det väldigt lite om jordbrukets prestanda. Vid en global jämförelse ligger dock det svenska jordbrukets produktivitet över medel, och för flertalet grödor med undantag av vallen ligger vi på omkring 75–80 procent av skördepotentialen. Därför kan vi anta att utsläppen av klimatgaser per producerad enhet är väsentligt lägre än det globala genomsnittet, vilket också styrks av jämförelser mellan exempelvis svensk och global nötköttsproduktion.
Vi har tidigare fört fram att den svenska åkerarealen inte utnyttjas optimalt. Det är främst ett underutnyttjande av vallen på 1,1 miljoner hektar som tillsammans med träda gör att vi har 500 000–700 000 ha i en ”jordbank”. Det innebär att vi med hållbar intensifiering i vallodlingen och med spannmålsodling på de frigjorda arealerna skulle kunna öka produktionen från svensk växtodling motsvarande 48 procent av vår genomsnittliga spannmålsskörd. Det motsvarar i sin tur energibehovet hos 11,4 miljoner människor, det vill säga mer än Sveriges befolkning idag.
”Vårt jordbruk och markanvändning är så effektiva att vi borde öka vår produktion”
Ökad kolinlagring
”Men”, säger någon, ”en sådan förändring skulle leda till ökade utsläpp här hemma!”
Javisst, det skulle det. Men så länge vår inhemska produktion är mer klimatsmart och ersätter produktion i andra länder skulle det leda till minskade globala utsläpp. Dessutom skulle en intensifierad vallodling leda till ökad kolinlagring tack vare en ökad biomassaproduktion per hektar. Detta skulle kunna bli ännu tydligare om vi behöll vallodlingen på hela arealen och använde den ökade biomassaproduktionen till att ersätta fossila energikällor.
Den viktigaste slutsatsen av IPCC:s rapport om klimatförändringar och markanvändning är för svenskt vidkommande inte att vi ska sluta äta kött, utan att vårt jordbruk och vår markanvändning är så effektiva att vi – i alla fall inom ramarna för nuvarande åkerarealer – borde öka vår produktion. Det skulle både jordens miljö och klimat må bättre av.
Så skäms ej, du svenska odalperson.