Missriktad ambition

Någon ny mark finns egentligen inte som kan tas i bruk för att nå hållbarhetsmålet "ingen hunger."

I sin strävan att framstå som en föregångare för övriga världen riskerar EU-kommissionens förslag till livsmedelsstrategi Farm to Fork att i stället skjuta ett någorlunda väl fungerande system i sank med stigande matpriser och ökat importberoende som följd.

Behovet av gemenskap och sammanhållning är stort i Coronans tid. För EU har arbetet med miljö- och klimatplanen The Green Deal blivit en lägereld att samlas kring när relationerna mellan medlemsländerna kylts ned av begränsad rörlighet och embargo på beställda förnödenheter. Som ett led i detta presenterade EU-kommissionen i maj sin strategi för ett rättvist, hälsosamt och miljöanpassat livsmedelssystem Farm to Fork.
Bakom strategin ligger bland annat kommissionens förslag till en ny klimatlag som har som mål att göra EU klimatneutralt 2050. Sveriges riksdag antog redan 2017 den svenska klimatlagen, som har målet ett klimatneutralt Sverige redan fem år tidigare.

Ökat livsmedelsbehov
År 2050 är intressant i det här sammanhanget men av en annan anledning. Det har som bekant satts upp som en milstolpe för den globala livsmedelsförsörjningen. Enligt FN:s senaste beräkningar kommer jordens befolkning då att uppgå till 9,7 miljarder, och tillgången till livsmedel bedöms behöva öka med 50 procent jämfört med början på 2012.
World Resources Institute beräknar ett ökat globalt arealbehov på 600 miljoner hektar för att klara försörjningen om skördarna av de stora grödorna fortsätter att öka i samma takt som hittills.
Men de arealerna finns inte. FN:s klimatpanel kunde i sin rapport om klimatpåverkan från 2019 konstatera att någon ny mark finns egentligen inte som kan tas i bruk för att nå hållbarhetsmålet ingen hunger. Snarare kommer mark som odlas idag att bli mindre brukbar genom försaltning, torka och erosionsförluster.

Pandemipräglad
Även om strategin påbörjades före Covid-19-pandemin genomsyras den av en oro för hur världen kommer att se ut när den sista smittspridningsvågen lagt sig. Två saker är dock helt klara, vi behöver se över och trygga vår livsmedels­försörjning och hela världen inklusive EU och Sverige kommer att vara mycket fattigare vilket begränsar möjligheterna att göra de nu efterlysta investeringarna för att nå klimatmålen.
I Farm to fork sägs också att pandemin har lyft betydelsen av ett robust och motståndskraftigt livsmedelssystem som kan motstå kriser av olika slag och som kan försäkra tillräckligt med livsmedel till acceptabla priser.

EU-perspektiv saknas
Samtidigt pekas livsmedelssystemet ut som en av de största klimatbovarna och står enligt IPCC för 29 procent av de globala utsläppen. I detta ingår även ändrad markanvändning och utsläpp från förbränning av förnybara bränslen som ved, torv och annan biomassa. Enbart jordbruket exklusive indirekta utsläpp och utsläpp i efterföljande led står enligt IPCC för 12 procent av utsläppen av växthusgaser. I strategin påstås djurhållningen stå för 14,5 procent av de globala utsläppen, medan World Resources institute anger dem till 5,8 procent. Sanningen befinner sig väl som vanligt någonstans däremellan.
Men egentligen är globala data ­mindre relevanta. Hur mycket står jordbruket och livsmedelssystemet för av EU:s totala utsläpp? Där blir kom­missionen oss svaret skyldig, vilket är mycket beklagligt eftersom det ändå måste vara mot det som framgången ska mätas. Till saken hör att ändrad markanvändning inom EU snarare går mot att jordbruksmarken minskar. Dessutom är skillnaden mellan potentiell och faktisk skörd inom EU betydligt mindre än i andra delar av världen, vilket ger mindre utsläpp av klimatgaser per producerad enhet.

Sociala effekter
Samtidigt konstateras att 33 miljoner EU-medborgare eller drygt sju procent har inte råd att äta ett ordentligt mål mat varannan dag och att den genomsnittliga lantbrukaren i EU har hälften så hög inkomst som den genomsnittliga löntagaren i unionen.
Det är mot den här bakgrunden som EU-kommissionens strategi bör läsas. Medan FN, olika tankesmedjor och forskare pekar på behovet av hållbar intensifiering med ökad produktivitet och effektivare resursutnyttjande med till­gänglig jordbruksmark som begränsande resurs, föreslår kommissionen i sin strategi en extensifiering. Beroendet av växtskyddsmedel och antibiotika i djurhållningen ska minska, liksom användningen av gödselmedel. Den ekologiska odlingen ska öka, djurvälfärden förbättras och den minskande biologiska mångfalden bromsas.
Strategin ska både ge ett livsmedels­system som med en neutral eller positiv miljöpåverkan, tillförsäkrar EU:s med­borgare tillräckligt med hälso­samma livsmedel till en kostnad som de kan betala.

Minskad produktion inte lösningen
Det är här som ekvationen inte riktigt går ihop.
Om ett av grundproblemen är att efterfrågan på livsmedel kommer att öka på den globala marknaden och att det inte finns mer tillgänglig mark att ta i bruk för att öka produktionen blir det svårt för en normalbegåvad person att förstå varför kommissionen föreslår en strategi som leder till lägre avkastning genom begränsning av användningen av produktionsmedel. Det är svårt att förstå att tio procent av arealen ska sättas av för biologisk mångfald och att 25 procent av arealen ska odlas ekologiskt.

”Konsekvenserna för lantbrukarnas inkomster, livsmedelspriser och effekter på global handel måste utredas som en del av strategin” ELO, European Landowners’ Organization

Följden av detta kommer att bli minskad tillgång till livsmedel inom EU samtidigt som världsmarknadspriserna kommer att stiga. Livsmedelspriserna kommer alltså att stiga. Den andel av EU:s medborgare som inte kan äta sig mätta ens varannan dag kommer att bli fler och fördyrad produktionen genom olika begränsningar i kombination med lägre skördar kommer att leda till att EU:s lantbrukare kommer att halka ytterligare längre ner i inkomst jämfört med sina systrar och bröder i andra branscher.

Missriktad ambition
Det finns några grundläggande problem i strategin. Den första är att kommissionen genom att reformera livsmedelssystemet vill framstå som en global ledare i hållbarhetsarbetet. Det står uttryckligen i strategin att målet är att EU ska leda en global övergång mot konkurrenskraftig hållbarhet. Men den mest påtagliga effekten strategin kommer att ha på omvärlden är nog att de med förvåning ser EU förvandlas till en utpräglad underskottsmarknad för livsmedel. Här hade strategin behövt ett mer realistiskt och mer EU-relaterat perspektiv.
Det andra problemet är att kommissionen i strategin utgår från att livsmedelssystemet måste förändras. I ett internationellt perspektiv är det europeiska jordbruket framgångsrikt och har lyckats att gå från ett livsmedels­underskott efter första världskriget till en produktion i balans eller till och med ett överskott på vissa jordbruksprodukter under vissa perioder.

Konsekvensanalys krävs
Visst finns det mycket som behöver förbättras, men lösningen för jordbrukets del är inte extensifiering. Europeiska jordägarorganisationen ELO påpekar i sitt svar på kommissionens förslag till strategi att likväl som strategin bygger på minskat matsvinn och minskad konsumtion kommer den också att leda till högre matpriser. Konsekvenserna för lantbrukarnas inkomster, livsmedelspriser och effekter på global handel måste utredas som en del av strategin.
Samtidigt framstår mycket av det som föreslås i strategin sådant som svenska lantbrukare utsatts för sedan 1980-talet med halverad bekämpningsmedels­användning, förbud mot användning av antibiotika och mål för ekologisk produktion. Så mycket till system­förändring är det alltså inte.

Av Lennart Wikström