Naturens tröghet fördröjer synliga miljöresultat

Anlagd damm.
Även om vi idag gör genomgripande åtgärder som att anlägga dammar för att fånga upp fosfor och sänka flöden kan det dröja länge innan vi kan se resultat i form av minskade utsläpp. Foto Elin Laxmar

Med en ny metod har en grupp forskare lyckats förklara varför det tar tid innan exempelvis lantbrukets åtgärder syns i form av renare vatten. De stora förråden av kväve och fosfor i mark, grundvatten och sediment skapar en tröghet som maskerar korta årliga miljöåtgärder.

Åren går och lantbrukets miljöarbete pågår enträget. Kväveeffektiviteten har ökat och näringsläckage minskat. Ändå syns inga större förbättringar i vattenmiljön. Det skapar frustration både hos myndigheter men även hos lantbrukare som undrar varför de inte får erkännande för sina miljöframsteg.

Arv och aktivitet
En grupp forskare vid KTH och Stockholms universitet har med en ny metod försökt förklara hur naturen fungerar genom att dela upp näringskällor som är kortlivade och långlivade. I sin rapport benämner de källorna som ”legacy” och ”active”. Legacy betyder arv och avser förråden av kväve och fosfor i jord, grundvattenmagasin och sediment. Det största ”legacyt” i odlingen är det stora kväveförrådet i marken. I medeltal finns 6–8 ton organiskt kväve i svensk åkermark. När marktemperaturen är över noll frigörs nitrat från det förrådet och när ingen gröda finns läcker det nitratet. Det är bara kontinuerligt växttäcke som kan råda bot på det läckaget.

Aktiva källor är reningsverk eller den del av odlingen som ger ett snabbt läckage, exempelvis om det sker överdosering av gödsel.

I sjöar och hav finns det största för­rådet i form av fosfor i sediment i bottnar. Det har bott människor runt Östersjön under mycket lång tid men fosforrening i reningsverk har bara funnits de senaste decennierna. Fosfor som läckt från tätorter och odling har lagrats i stora mängder och läcker nu fosfat som driver övergödningen.

Passiva källor dominerar
Studien gjordes för 37 större vattendrag och älvar som mynnar i havet längs den svenska kusten från norska gränsen upp till finska gränsen. Analysen gjordes för kväve och fosfor var för sig men visar för båda ämnena att i 33 av 37 vattendrag dominerar passiva källor – legacy – iställe­t för aktiva.

Det ständiga men låga utflödet av kväve och fosfor från mark, grundvatten och sediment visar sig alltså vara viktigt. Ett annat resultat är, inte oväntat, att ju fler människor och ju större andel odlingsmark i ett avrinningsområde, desto högre näringskoncentration i vattnet.

Fortsatt tålamod
För lantbrukets del kan resultaten skapa en ökad förståelse till varför det tar så lång tid innan vi kan se effekter i vattenmiljön och att förklaringen inte alltid blir att bönderna gör för få miljöåtgärder. Men det sätter också fokus på att öka åtgärder som fånggrödor och våtmarker och att minska fosforförrådet genom att minska antalet fält i P-AL klass V.

”I växtodlingen finns inte motsvarande quick-fix att med hjälp av ingenjörskonst tämja biologin”

Ett slags bevis på att forskargruppen kanske har rätt i sina slutsatser är den stora förbättring som skedde sjöar och vattendrag när kommunerna byggde kemisk fosforfällning i reningsverken i början av 70-talet. Det var som att vrida av en gigantisk fosforkran och resultaten kom snabbt. Sedan dess har ingen lika stor förbättring åstadkommits. En förklaring är att i växtodlingen finns inte motsvarande quick-fix att med hjälp av ingenjörskonst tämja biologin.

Av Markus Hoffmann