Nollvision för antibiotika den röda tråden

Det är möjligt att förena friska djur, innovativa byggnadslösningar, hög produktivitet och god lönsamhet i smågrisproduktionen. Det menar i alla fall Mattias Espert och Christine Andersson som håller i trådarna i ett av lagen som ska ta fram en framtida smart stallbyggnad i Jordbruksverkets tävling.

Vi har det svenska mervärdet som just nu ger en skjuts åt svenska grisföretagare, men det får inte bli en signal om att vi inte behöver utveckla oss vidare, säger Mattias Espert, smågrisföretagare och VD för Smågris Syd AB.
Mattias är den unga och driftiga grisföretagaren som startade med en växt­odlingsgård på Söderslätt på 45 ha och idag driver landets största smågrisproduktion och som utmanat den svenska modellen med att förespråka fixering av suggan de första dygnen efter grisning. Men det gör han inte för att provocera, utan för att han ser det som nödvändigt att vi utvecklar svensk grisproduktion och att detta görs utan avkall på omsorg om djuren.

Svårt att acceptera
”Jag är övertygad om att vi alltid kommer att producera grisar i det här landet, och då gäller det att hitta det som är lönsamt. Personligen har jag svårt att acceptera att 20–25 procent av grisarna som föds inte går fram tills slakt och då måste vi göra något åt det. Att vi vill förändra regelverket och prova alternativa lösningar gör vi inte för att vi vill slå sönder det system vi har, utan vi vill ta fram ett bättre system.”
Öppenheten hos Mattias till att tänka nytt kan förklaras med att han inte är född in i produktionen. Gården Kvarnlyckan, som drevs av Mattias föräldrar fram till 2005, slutade med smågrisproduktion 1987. Själv utbildade Mattias sig till lantmästare och blev färdig 2002. När han tog över gården var det en ren växtodlingsgård på 45 ha.
”Jag bestämde mig för att utveckla gården. Eftersom jag hade djurintresset blev det naturligt att titta på några olika alternativ och bestämde mig för smågrisar. Lönsamheten i branschen var väl inte den bästa vid det tillfället och det var många som skakade på huvudet åt mina planer. Men jag hade bestämt mig och vi byggde för 400 suggor. Det var den största investeringen på gården sedan väderkvarnen byggdes i slutet av 1800-talet.”

”Jag har svårt att acceptera att 20–25 procent av grisarna som föds inte går fram tills slakt”.

Gick mot strömmen
Mattias gick mot strömmen i en tid när många lade ner och få vågade investera. Men han trodde på sin produktion och kunde räkna hem den.
”Det är ingen som tvingar dig att producera gris”, konstaterar han. ”Du kan aldrig skylla på någon annan om det inte går bra, utan du måste kunna anpassa dig som företagare.”
Mattias levde som han lärde. Det gick bra och han utvecklade sin produktion och tog 2012 tillsammans med Per-Inge Nilsson på Gretelund utanför Kristianstad över produktionen på på Pileboda utanför Gärsnäs på Österlen. Tillsammans bildade de ett produktionsbolag, Smågris Syd AB, med huvudsakligt uppdrag att producera smågrisar till Gretelund.
I höstas invigde de ett nytt stall på Pileboda med plats för sammanlagt 800 dräktiga suggor. Idag har bolaget sammanlagt 2 000 suggor på tre produktionsplatser och levererar 52 000 smågrisar på årsbasis. Den egna gården har vuxit från de ursprungliga 45 till 320 ha. Expansionstakten har med andra ord varit hög.
”Det är klart att det frestar på en verksamhet att hela tiden växa så snabbt”, säger Mattias. ”Men i botten måste det finnas en lönsam verksamhet och det är tack vare grisarna som jag kunnat göra mina affärer.”

Hela kedjan
Mattias tänker också i en hel värdekedja, vilket är rätt naturligt när den största kunden också är delägare i bolaget. Men hans synsätt gäller både framåt och bakåt.
”Även om vi är renodlade smågrisproducenter bygger verksamheten på en nära relation till den som tar mina smågrisar. Det är A och O för mig. Min uppfödare ska vara lika duktig som jag. Det handlar om att få ut fulla värdet av våra djur”, säger Mattias.
Men det är inte bara fördelar att vara stor.
”Att vara stor på den lilla svenska marknaden inte helt lätt. Det påverkar hela kedjan från foder till vilka man kan leverera till. Vi köper in allt foder och det begränsar vår möjlighet att välja leverantörer som kan klara av våra volymer. I andra ändan måste vi ha avtal med uppfödare som kan ta hand om tusen smågrisar i veckan.”

Nya krav på byggnaderna
Parallellt med att produktionen vuxit har även teknik och avelsmaterial utvecklats. Nya inredningar tas fram, en stor mängd djur ska vistas i och förflyttas inom och mellan byggnader, djuren är större, även om det främst gäller slutuppfödningen, och suggorna föder fler levande grisar. Stallarna är inte utformade och dimensionerade för 15 levande födda grisar. Och utvecklingen går snabbt – de svenska smågrisproducenterna har i genomsnitt två fler grisar per år jämfört med för fem år sedan.
”Det ställer nya krav på byggnaderna”, konstaterar Mattias. ”Här behöver vi
ta till oss nya idéer och nya lösningar.
I Sverige är vi mer traditionsbundna än i många andra länder, något jag menar att vi behöver ändra på. Därmed inte sagt att grisarna ska ha det sämre med mindre ytor och att vi ska börja klippa svansar. Men det är mycket vi kan – och måste – göra för att djuren ska ha det bättre.”

”Jordbruksverkets krav på att samla olika kompetenser och att koppla till praktisk produktion är också bra och ökar sannolikheten för ett lyckat resultat”, säger Mattias Espert.

Nya sätt
”Det var de tankarna som låg bakom våra försök med en skyddsgrind, ett sätt att röra om i lådan”, förklarar Mattias. ”En annan är frågan om spalt, var suggan ska stå – vi har inte svaren idag men vi vet att det finns nya sätt att göra det på.”
Just nu finns det utrymme att tänka i nya banor. Producenter får bra betalt samtidigt som det byggs för lite, i synnerhet till slaktgrisar och Mattias menar att vi kommer att få brist på platser.
Det är alltså ingen överraskning att Mattias nappade när Jordbruksverket gick ut och gjorde upphandlingen för framtidens smartaste stallbyggnad.

Välinvesterade pengar
”Först och främst vill jag ge en eloge till Jordbruksverket för deras initiativ”, konstaterar Mattias. ”Det gäller både formen som en upphandling och ämnet. Som deltagande lag får vi full frihet att inom gällande lagstiftning möta de rätt tuffa kriterier som Jordbruksverket ställt upp när det gäller lönsamhet och förräntning. Kravet på att samla olika kompetenser och att koppla till praktisk produktion är också bra och ökar sannolikheten för ett lyckat resultat. Jag tror att det kommer att visa sig vara rätt välinvesterade pengar.”
När upphandlingen kom samlade Mattias ett lag med Jonas Tuneståhl, KLS Ugglarps, Martin Rindom, Gråkjaer stallbygg, Jörgen Lindahl, Distriktsveterinärerna och Christine Andersson LRF Konsult i Ängelholm och lämnade in ett anbud på byggnad för suggor. När det visade sig att det inte kommit in något anbud för slaktgris kompletterade Mattias med Therese Strand från Svenska Köttföretagen och fick även det antaget.

Nollvision
”Vår inriktning är att ha en nollvision för antibiotikaanvändning, eftersom det fungerar som ett mått för djurens hela miljö inklusive foder och omsorg”, säger Mattias. ”Även om vi inte kommer ner till noll är det ändå något vi kan samlas kring för att hitta de bästa lösningarna med djuren i centrum. Och eftersom vi har för avsikt att själva bygga när förslaget är klart är vi mycket måna om att de ekonomiska bitarna också ska vara på plats.”
Arbetet har börjat och gruppen har haft ett fysiskt och två länkmöten. På agendan står flera studieresor till bland annat Danmark. Den röda tråden med nollvisionen för antibiotika ska kombineras med lönsamhet och även arbetsledning. Christine Andersson, LRF Konsult, har ansvaret för de ekonomiska kalkylerna.
”Jag håller just på med att ta in fakta från de bästa besättningarna i Sverige när det gäller olika nyckeltal, och från andra projekt vet vi att det inte är omöjligt att komma upp i 35 levande avvanda grisar per sugga i framtidens stallbyggnad, förklarar Christine.

Krav på storlek
En viktig faktor är storleken och för att kunna investera i ny teknik och klara kraven på produktivitet och lönsamhet måste man enligt Mattias upp i en storlek på minst 600–1 000 suggor.
”Det är viktigt att kunna följa upp produktionen med moderna informationssystem och även kunna länka produktion till redovisning och rapportering”, säger Christine.
Vad vore det bästa som kunde hända med projektet när tävlingen är över?
”För min del vore det att få en wow-upplevelse, att verkligen få ett stall som lyckas få ihop alla delarna och att jag blir provocerad att ändra mitt tankesätt”, säger Mattias.
”Det bästa som kunde hända vore att vi hittar en lösning som gör att Sveriges grisföretagare väljer att investera i fler stallar”, säger Christine. ”Vi ligger efter så det här är ett välkommet initiativ för att uppmuntra och ta fram nya lösningar för framtiden.”

Av Lennart Wikström