Kan en kommun kräva markkartering på din gård? Nej, svarar Mark- och miljödomstolen efter att ha prövat det och menar att en beräkning av gårdens växtnäringsbalans är tillräcklig.
Att markkartering är ett nödvändigt och användbart redskap i växtodlingen är de flesta överens om. Att det därför ska lagstiftas om det är en annan sak. I Jordbruksverkets vägledning till miljöbalkens paragraf om försiktighetsprincipen (2 kap. 3 §) skriver verket: ”Åkermark som ingår i växtföljden bör markkarteras regelbundet så att markens fosforhalt kan bedömas.”
Det står alltså bör och inte ska. Men ibland prövar kommuner eller andra räckvidden i just 2 kap. 3§ i miljöbalken genom att förelägga om en åtgärd som de menar ska genomföras. Nu har ett sådant föreläggande om markkartering prövats.
Kommunen krävde kartering
År 2018 ställde en kommun krav på att en lantbrukare skulle markkartera sin jordbruksmark. Motivet var att det fanns en sjö i närheten som används som dricksvattentäkt och att markkartering är ett sätt att minska risken för förrådsgödsling med fosfor.
Lantbrukaren överklagade kravet till länsstyrelsen. Länsstyrelsen tog hela 20 månader på sig att handlägga ärendet och bestämde sig till slut för att inte hålla med kommunen om kravet på att markkartera.
Men kommunen gav sig inte utan överklagade länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen. Domstolen gick på lantbrukarens linje och avslog överklagandet. Motiveringen är mycket kortfattad: ”Domstolen bedömer att det går att nå syftet med miljöhänsyn i växtodlingen utan att en markkartering genomförts genom att exempelvis genomföra en växtnäringsbalansberäkning.”
Expertmyndigheten avgör
I sin formulering fäster domstolen också vikt vid att Jordbruksverket inte har krav på markkartering. Det får tolkas som att domstolen respekterar att Jordbruksverket är den expertmyndighet som är bäst skickad att göra en sådan bedömning.
Det finns tidigare domar men de har berört tillståndspliktiga gårdar som har sin egen spelplan för dessa frågor. I ett fall krävde länsstyrelsen markkartering var sjunde år men efter överklagande satte domstolen ner foten och menade att det räcker med var tionde år.
Krav vid tillsåndsplikt
Kommunalt föreläggande om markkartering är en del i ett pågående skeende där krav som ställs på stora miljötillståndspliktiga djurgårdar sipprar ner till mindre gårdar som varken är anmälnings- eller tillståndspliktiga.
Med åren har det mejslats fram en ”standardlista” med ett tiotal växtnäringsåtgärder som länsstyrelserna regelmässigt beslutar om som villkor vid miljötillstånd för djurgårdar. Där ingår bland annat krav på skyddszon, flytgödselanalys, beräkning av växtnäringsbalans var tredje år, att inte sprida stallgödsel på mark i P-Al klass V och så vidare. Och i den listan ingår markkartering.
Det som hänt är att listan börjat användas som en idébank för kommunala miljöinspektörer. Många miljöinspektörer saknar särskild kunskap om odling och lantbruk och blir tacksamma över att få exempel på miljöåtgärder som skulle kunna göras.
Balanserad hänsyn
Det blir lockande för en kommun att kräva markkartering när många drar åt det hållet. Jordbruksverket och Greppa Näringen rekommenderar markkartering, det finns som krav i flera certifieringar och krävs som sagt för stora djurgårdar.
Men som domstolen tycker i det aktuella fallet kan en växtnäringsbalans vara ett bra sätt att ta miljöhänsyn i odlingen. Om balansen upprepat visar under- eller överskott av fosfor och om inga större förändringar gjorts i företaget ger balansen en indikation varthän det barkar med fosforinnehållet i marken. Men växtnäringsbalans ska inte ses som ett alternativ till att aldrig göra markkartering.
Av Markus Hoffmann