Ny energi till bioenergin

”Energi från förnybara råvaror har förvandlats från en lovande möjlighet till en krass ettöresmarknad”

Det verkade så enkelt. Vi hade lärt oss läxan från 1970-talets energikris och insett behovet av energioberoende. Energipriserna steg stabilt och det fanns bred politisk förankring för stödet för förnybar energi.
Etanol, vindkraft, biogas och sedan bred uppslutning kring andra generationens förnybara bränslen. Lantbrukets marginalresurser skulle säkra låga produktionskostnader och det politiska stödet var en garant för investeringar. Vad kunde gå fel?
Det verkade så enkelt. Vi hade lärt oss läxan från 1970-talets energikris och insett behovet av energioberoende. Energipriserna steg stabilt och det fanns bred politisk förankring för stödet för förnybar energi.
Etanol, vindkraft, biogas och sedan bred uppslutning kring andra generationens förnybara bränslen. Lantbrukets marginalresurser skulle säkra låga produktionskostnader och det politiska stödet var en garant för investeringar. Vad kunde gå fel?

Nedskrivna anläggningar
Idag försöker många bioenergiproducenter trolla med knäna. Med råoljepriser under 50 dollar fatet och en elmarknad som i ibland har negativa priser på spotmarknaden är det många som ser värdet på sina investeringar rasa. Först ut var Lantmännens etanolanläggning, som efter en radikal nedskrivning i miljardklassen bara ska behöva bära sina rörliga kostnader – och lyckas göra det med etanolen som biprodukt.
Biogasen har alltid haft svårt att betala för sina substratkostnader och för de storskaliga anläggningarna är det avfall som i stor utsträckning gör att det går runt. I Västsverige skapar bristande infrastruktur och låga energipriser periodvisa överskott på biogas.

Fortsatt låga priser
Vindkraften skulle ge arbetsfria inkomster och jämfördes med pensionssparande. Entreprenörer och leverantörer av torn och verk mjölkade det mesta ur marknaden och har nu drastiskt sänkt sina priser i takt med att lönsamheten har fallit. Under tiden letar fåverksbolagen efter utvägar för att inte behöva sälja till underpris. Större aktörer bygger nya parker till lägre kostnader och hoppas att lönsamheten på nya verk ska kunna bära kapitalkostnaderna på de äldre och dyrare verken.
När det gäller elen talar kraftbolagen nu om fortsatt låga elkostnader i upp till fem år till. Oljepriset är ett alldeles för värde­fullt politiskt instrument för att pressa oljeexporterande med för att tro att vi ska se någon snar uppgång på den marknaden. Med USA teoretiskt självförsörjande, Kina som bromsar in och en tillväxt i de utvecklade länderna som sker utan ökad energikonsumtion kan de låga oljepriserna fortsätta i flera år framöver.

Nischmarknad
Energi från förnybara råvaror har förvandlats från en lovande möjlighet till en krass ettöresmarknad. Det är de som har den bästa infrastrukturen, billiga råvaror och den starkaste förhandlingskraften som i bästa fall kan räkna hem investeringar idag. Enskilda lantbrukare göre sig icke besvär på en anonym nätmarknad. Den småskaliga förnybara energin är en nischmarknad och bara intressant om man kan ersätta dyr inköpt energi eller skapa mervärden. Direkta producent–förbrukaravtal kan lindra plågan ett tag.
Eftersom våra politiker bevisligen inte kan förutse och än mindre styra över energimarknaden är frågan vilken nytta politiska lösningar gör. Garanterade prisnivåer som i Tyskland kan vara lockande, men kan också snabbt bli dyra åtaganden vid fortsatt låga prisnivåer, åtaganden som politiker kommer att vilja ta sig ur. Stöd – även smarta marknadsinriktade sådana som gröna elcertifikat – tenderar också att snabbt kapitaliseras i ökade investeringskostnader.
Med 700 000 hektar överskottsmark, huvudsakligen i form av lågintensivt odlad vall, finns ändå en potential, i första hand för ökad inhemsk livsmedelsproduktion, men också till bioenergi och biobaserade industriråvaror. Men då behövs incitament och en reformering av stödsystemet så att det inte som idag premierar passivitet. Den storskaliga bioenergiindustrin behöver billiga substrat och då skulle – när nu en större andel av arealersättningarna går till Mellansverige och norra Sverige – ett skördekrav behöva utvärderas som en möjlighet.