Ny rapport ger anledning till klimatoptimism

I den svenska växtodlingen ger varje insatt kilowattimme 9,3 kilowattimmar tillbaka.

Det svenska jordbruket kan klara att både öka produktionen, minska sin klimat­påverkan och erbjuda biobaserade råvaror till industri och energi. Det visar författarna till en IVA-rapport om jordbrukets bidrag till att nå klimatmålet med netto nollutsläpp 2045.
I klimatlagen som antogs av riksdagen 2017 slås fast att Sverige ska vara fossilfritt 2045, och att det gäller alla sektorer i samhället. I ett projekt Vägval för klimatet har Kungl Ingenjörs­vetenskapsakademin (IVA) tagit fram fem rapporter som beskriver hur olika sektorer kan bidra till målet. Del­projektet om jordbruket presenterades på KSLA den 16 oktober och i sin rapport tar författarna upp betydelsen av hållbar i­ntensifiering.

Ingen mat utan jordbruk
Till att börja med slår författarna fast att vi inte kan klara vår livsmedelsförsörjning utan jordbruk. Det finns inget annat system som kan producera så mycket energi och näring till så många med så liten insats av resurser. Men vi kan heller inte odla marken och hålla djur utan att det bildas metan och lustgas. Det vi kan göra är att anpassa produktionen så att de utsläppen blir så små som möjligt, både totalt och per producerad enhet. I det svenska klimatarbetet innebär detta att jordbruket får fortsätta att släppa ut växthusgaser på en nivå som motsvarar dagens utsläpp.
En annan viktig förutsättning är att livsmedelsproduktionen både globalt och i Sverige inte får ta ny mark i anspråk, eftersom den förändrade markanvändningen är en av de viktigaste källorna till klimat­gasutsläpp som vi har. Det innebär att jordbruket för svenskt vidkommande har två systemgränser: inga ökade utsläpp och ingen nyodling.

Hållbar intensifiering
Lösningen heter hållbar intensifiering, att producera mer med mindre. Av rapporten framgår att jordbruket kan minska utsläpp med 35 procent och samtidigt öka produktione­n. Men eftersom åkerarealen är begränsande och minskade utsläpp också förutsätter ökad kolbindning är det inte hållbart med odlingssystem som kräver ökad areal för att producera samma volym, som exempelvis ekologisk odling. I rapporten presenteras en beräkning som visar att en övergång till enbart ekologisk odling skulle kräva drygt 825 000 hektar mer än vad en hållbar konventionell odling skulle göra.

”Lösningen heter hållbar intensifiering, att producera mer med mindre”

En poäng med hållbar intensifiering är att med ökad avkastning ökar också inlagringen av kol i marken helt enkelt genom att det bildas mer biomassa, lika mycket mer under mark som över. De åtgärder som kan få störst effekter är ökad odling av vall eller perenna spannmålslag, ökad odling av mellangrödor på motsvarande två tredjedelar av den vårsådda arealen och ökad avkastning i den redan existerande vall­odlingen. Även ökad odling av energiskog skulle få signifikanta effekter, men för den sortens produktion är marknaden fortfarande osäker.

Fossilfritt som inte räknas
I diskussionen om fossilfritt jordbruk nämns ofta strävan efter att ersätta fossila drivmedel och bränslen med förnybart. Detta är i sig inte någon komplicerad omställning, men eftersom utsläppen från drivmedel till arbetsmaskiner och uppvärmning av lokaler inte räknas till jordbrukssektorn utan ingår i övriga samhällets utsläpp kan jordbruket tyvärr inte tillgodo­räkna sig det åtagandet i de nationella räkenskaperna. I den svenska växtodlingen ger varje insatt kilowattimme 9,3 kilowattimmar tillbaka, så frågan är istället om inte jordbruket är den verksamhet som ska få dra nytta av den sista droppen olja.
Genom att producera mer med mindre kan de frigjorda resurserna användas till att möta behovet av mer mat och biobaserade råvaror. Förutom att binda kol kan skörden från svensk åkermark användas till att ersätta importerade livsmedel, öka exporten av hållbart producerat mat och till förnybara råvaror till industri och energi.
Slutsatsen i rapporten är att svenskt jordbruk kan klara att producera mer och samtidigt frigöra resurser, det som kallas grön tillväxt. Det finns alltså all anledning för landets lantbrukare att vara optimistiska.

Av Lennart Wikström