Inget ont som inte för något gott med sig. Den gångna sommaren har fått media och politiker att uppmärksamma svenskt lantbruk och villkoren för svensk livsmedels-
produktion på ett sätt som vi definitivt inte är vana vid. Det är nästan så att vi blir lite generade och inte vågar berätta att vi arbetar med lantbruk av rädsla att dränkas i medlidande.
Nåja, riktigt så illa är det inte, men det finns fortfarande alltför mycket offerroll över hur lantbruket framställs i media, inte minst ett år som detta. Det präglade inte minst hur frågorna hanterades när lantbrukets situation blivit så intressant att den nådde Sveriges Radios Ekoredaktion och LRF:s ordförande fick ta plats i Lördagsintervjun.
Försvarssituation
Efter en mjuk och lite förledande inledning hamnade frågorna ganska snabbt på området stöd och EU:s för inte bara en utomstående ibland svårbegripliga gemensamma jordbrukspolitik. Från förluster till stöd är vägen inte lång för en garvad föreningsbonde. Men eftersom utfrågaren Monica Saarinen var rätt väl förberedd kunde hon snabbt försätta sitt – bokstavliga– intervjuoffer i en försvarssituation.
Det är en sak att konstatera att landsbygdsstödet många gånger utgör skillnaden mellan svarta och röda siffror för många, men en helt annan sak att behöva förklara varför
det ska behövas skattepengar till det vi gärna kallar rationella produktionsjordbruk i våra bästa produktionsområden. Det var tyvärr där Palle hamnade till slut.
Kort och lång sikt
Konsekvenserna av ett slopat landsbygdsstöd har beräknats av AgroFood Economics och kan lite förenklat beskrivas som att en miljon hektar åker skulle tas ur bruk, och det skulle främst drabba skogs- och mellanbygd. Samtidigt har stödet också den effekten att det kapitaliseras. Är stödet kopplat till åkermarken stiger markpriserna, är det kopplat till produktionsvolym stiger insatskostnaderna och lönsamheten hamnar efter en omställningsperiod med lite varmt i byxorna på ungefär där den låg innan stödet infördes.
Det handlar alltså inte om stödet utan om att lantbrukare inte tillåts tjäna tillräckligt med pengar. Vi är inte längre i den situation när stöden infördes, varken vår nationella stödpolitik från 1930-talet eller EU:s från 1950-talet. Då handlade det om att säkra en livsmedelsproduktion till låga priser. Idag har vi ingen brist på mat, i alla fall inte i vår del av världen, och de allra flesta klarar att betala några hundralappar till i månaden för maten utan att behöva suga på ramarna i slutet av månaden. Det visar inte minst den snabba tillväxten av måltidssektorn, som idag omsätter 130 miljarder kronor.
Kampen om konsumentkronan
Att det går att ta mer betalt för maten finns det många belägg för. Olika undersökningar visar att omkring 80 procent av konsumenterna är beredda att betala för någon form av mervärde. Ett lågt pris som enda krav gäller alltså bara för en liten den av marknaden. 80/20-förhållandet gäller också för dem som är beredda värna svenskt. Till det kommer andra mervärden som närproducerat, hälsa, ekologiskt med mera.
I arbetet med sin egen livsmedelsstrategi som presenterades 2011 pekade även LRF själva på behovet av att minska det växande gapet mellan konsumentvärdet på svenska livsmedel och den del som strilade tillbaka till odlare och uppfödare.
Vi kan konstatera att det gäller i minst lika hög grad idag.
Hur lantbruket ska klara år som 1992 och 2018 handlar i förlängningen inte om vilken nivå på landsbygdsstöd vi kan uppamma utan om att vinna kampen om konsumentkronan och att lantbrukare måste få tjäna pengar. Dessutom måste vi börja föra en mer intelligent diskussion om vad vi ska ha svensk landsbygd till.