”Det är dags att skriva in den privata äganderätten i grundlagen”
Vad betyder egentligen privat äganderätt? Frågan är ytterst relevant mot bakgrund av att en rad andra rättigheter lyfts i olika sammanhang, inte minst de mänskliga. Vissa rättigheter finns också i grundlagen, som exempelvis yttrandefrihet och tryckfrihet, föreningsfrihet och förbud mot tortyr och dödsstraff.
Men en så central rätt som den till privat egendom, grundläggande för en modern liberal demokrati och marknadsekonomi saknar skydd i grundlagen. Det är extra aktuellt i dessa tider när möjligheten för landets lantbruksföretagande att fritt förfoga över sin egendom alltmer inskränks.
Allemansrätten
”I de allra flesta sammanhang värnar vi hårt om det som vi kan kalla vårt, men när det gäller skog och mark så har privatpersoner, organisationer och myndigheter tagit sig friheter som i många fall inte har stöd i lagar och förordningar”, skriver Stig Lundström, vice ordförande LRF Skåne, Lars-Ove Johansson, ordförande LRF Sydost, Anders Richardsson, ordförande LRF Halland och Bo Arvidsson, styrelseledamot LRF Jönköping i en debattartikel.
De fortsätter:
”I äganderätten ingår det att vi ska ta ansvar för vår skog och dess produktion. Genom långvarig kunskap brukar vi vår skog och säkerställer att den finns kvar även för kommande generationer. Vi måste tillsammans driva frågan om äganderätt, så att den inte inskränks och hindrar ansvarsfullt brukande.”
Allemansrätten ett relativt sent tillkommet påfund och bygger på en traditionell rätt att plocka bär och svamp. Sedan 1994 finns inskrivet i regeringsformen att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Någon definition av vad denna utgör finns inte. Det innebär alltså att den privata äganderätten inte äger samma grundlagsrättsliga skydd, något som blir till ett allvarligt problem när annan lagstiftning, exempelvis Miljöbalken, hänvisar till allemansrätten.
Avverkningshinder
Ett annat område där den privata äganderätten blivit alltmer urholkad är skogsbruket. Enligt gällande lag är markägare skyldiga att göra en avverkningsanmälan exempelvis vid slutavverkning större än ett halvt hektar. För vissa åtgärder, exempelvis i fjällnära skogar och vid avverkning av ädellövskog krävs dessutom tillstånd.
En avverkningsanmälan är en allmän handling, vilket innebär att allmänheten har rätt att ta del av den. Idag lägger Skogsstyrelsen ut inkomna anmälningar på nätet, något som kan vålla besvär när olika grupper vill motsätta sig en avverkning. Frågan är vem ett sådant förfarande gagnar, i synnerhet med tanke på att Göran Rune, chef på skogsavdelningen på Skogsstyrelsen, i Radio P4 Jönköping säger att: ”Syftet med avverkningsanmälningar är i grund och botten att öka möjligheten att tillvarata natur- och kulturmiljövårdens intressen.”
I realiteten öppnar det sätt som Skogsstyrelsen hanterar avverkningsanmälningar för organiserade motståndare mot fullt lagliga skogsskötselåtgärder att inskränka markägarnas rätt att inom lagens ramar förfoga över sin egendom.
Vattenbördan
Ett tredje område som på senare tid visat sig ytterligare inskränka markägarnas förfogande över sin egendom är hanteringen av vattenskydd och vattenmyndigheternas handlingsplaner. I Naturvårdsverkets Handbok om vattenskyddsområde fastställs att ”de skyddsföreskrifter som behövs inom ett vattenskyddsområde utgörs till övervägande del av sådana inskränkningar som verksamhetsutövaren är skyldig att tåla utan ersättning”. Av sådana åtgärder som räknas upp och som omfattas av de allmänna hänsynsreglerna i Miljöbalken anses förutom grävning och sprängning även spridning av gödsel eller bekämpningsmedel.
Det här är bara några exempel på hur markägarnas förfogande över sin egendom begränsas och den privata äganderätten alltmer inskränks. Följden blir ökade kostnader för jord- och skogsbruk och försämrad konkurrenskraft för det svenska lantbruket.
Det räcker nu. Det är dags att skriva in den privata äganderätten i grundlagen.