Även om analysen av fröråvaran visar noll förekomst av ogräs kan ogräsfröer spridas med utsädet. Tillsammans med demomaskiner som rör sig över stora områden hotar de invasiva ogräsen att etablera sig. Handeln tar för lätt på problemet enligt Hans Eriksson, ordförande för Frö- och oljeväxtodlarna i Västmanland.
Sedan 1991 driver Hans Eriksson företaget Västerängs Lantbruk tillsammans med sin bror Lars Eriksson. De har idag 400 hektar ren växtodling, varav en del är fröodling åt Lantmännen. Tillsammans med de omkringliggande distrikten i Mälardalen och Hjälmarbygden författade Frö- och oljeväxtodlarna i Västmanland en skrivelse med titeln ”Stopp för spridning av renkavle i Mälardalsregionen”, och som landade hos bland annat handeln och Jordbruksverket under sommaren 2018.
Dyra problem
”De problem som renkavlen orsakar, kostar odlarna i Södra Sverige cirka 1500 kr per hektar i växtskydd och arbetstid. Det får inte bli en realitet i Mellansverige”, säger Hans Eriksson. ”Den ekonomiska lönsamheten i växtodlingen här tål inte den merkostnaden dessa problemogräs skapar. Vi vill därför förhindra att detsamma sker i Mälardalen. Det produktionstapp som ogräsen för med sig påverkar företagen hårt och i slutändan eventuellt också värdet på fastigheten. Idag borde det finnas en marknad för en fri och helt ren utsädes- och fröråvara som jag tycker att handeln borde ta fasta på.”
Utöka analysen
Hans pekar på att när invasiva ogräs gör hopp på 50–100 mil från en region till en annan beror det till stor del på spridning med fröutsädet i olika varor och certifieringsklasser.
När fröråvaran levereras tas cirka 50 gram per 10,5 ton utsädesråvara manuellt ut för analys. Det motsvarar minst 25 000 frön. Frö- och oljeväxtodlarna vill att handeln ska överväga att utöka den här mängden. Visst blir det dyrare för stunden men det måste jämföras med kostnaden som de invasiva ogräsen kan medföra när de väl är etablerade. I grundutsädet som uppförökande fröodlare använder har fröhandeln en uttalad nolltolerans på annan art i fröutsädet.
Hans tycker att alla har ett gemensamt ansvar att se över sin respektive verksamhet för att hitta problemområden där ogräsen kan tänkas spridas. Det gäller både lantbrukare, frö- och maskinhandeln och myndigheter.
Importen är ett problem
”Att det tillåts 0,3 viktprocent annan art i analysen av bruksutsäde för vallfröblandningar är alldeles för mycket. Redan vid 0,3 procents förekomst riskerar vi en uppförökning. Vi vill också ha en ursprungsmärkning på fröråvaran där det går att spåra var fröutsädet vi köper kommer ifrån. Importerade fröer är ett ännu större problem eftersom den analysen som finns är baserad på det egna landets certifieringsregler. Gräsmattefröer som köps in till Sverige av till exempel Trafikverket kan innehålla många ogräs som vi inte vill ha in.”
Hans menar också att han och hans kollegor har blivit en resurs som utnyttjas. Risken är att om en fröodlare säger nej till att odla misstänkt orent grundutsäde, exempelvis importerat frö från områden med känd förekomst av renkavle, är det alltid någon annan som ställer upp.
”Det vore önskvärt att fröfirmorna är mer noggranna både när de väljer fröodlare och när de ställer krav på sina leverantörer.”
Vill inte få in renkavle
I Mellansverige förekommer renkavlen fläckvis och lokalt men den är inte helt etablerad.
”Norr om Mälaren har vi koll på var det finns och vilken omfattning, det är bara i liten omfattning lokalt. Vi måste tänka oss för här uppe så att vi inte får in dessa problemogräs. Lyckligtvis är det fortfarande lönsamt att odla vårgrödor såsom vårraps, havre och vall, något hjälper oss att mota besvärliga gräsogräs som exempelvis renkavlen.”
Hans köper inte heller att problemet med invasiva ogräs är något som de bara ska hålla borta så länge det går.
”De går att stoppa, de går att förhindra och min envishet säger att det går att reducera. Men idag har vi inte alla verktyg för det,” säger han.
Andra länders sorter
Frågan hur utsädesföretagen säkerställer att utsädet är fritt från invasiva ogräs går vidare till Magnus Karlsson på Lantmännen.
”På de odlingar vi tar grundutsäde från har vi extra koll rent fysiskt. Vi vet vilka odlare som historiskt sett inte har haft problem”, säger Magnus. ”Då är det hos dem som vi vid behov plockar ut ett parti grundutsäde. Utöver det har vi den obligatoriska fältbesiktningen och egna besök. Slutligen är det certifieringsanalysen som fäller avgörandet.”
”När vi har produktion för utländska företag önskar de inte alltid våra sorter utan vill ha sorter från det egna landet och då måste vi ha importerat grundutsäde. Den odlingen utgör kanske tio procent av Lantmännens totala grundutsädesvolym för frö. Andra aktörer kan ha en större import.
Magnus berättar också att de utgår från landets officiella analys men att Jordbruksverket för deras räkning tar ut ett extra prov på dubbel mängd på de säckar Lantmännen får in för att se att varan är ren.
”Det största problemet är att det finns stora kunskapsluckor när det gäller invasiva ogräs och det sker många förväxlingar ute hos lantbrukarna. Att gå ut i fält är det enda sättet att upptäcka dem. Det är bättre att ringa och fråga om man är osäker än att stoppa huvudet i sanden”, avslutar Magnus Karlsson på Lantmännen.
Av Emma Vendel