Öppna drivmedelsmarknaden för svenska växtodlare

Den cirkulära bioekonomins tidevarv, som spås inträda efter den linjära fossila ekonomins svane­sång – när den nu inträffar – har alla förutsättningar att bli den brukade markens era. Det har sagts många gånger förr att jordbruket producerar förnybara råvaror som när som helst kan tas i anspråk för annat än foder och livsmedel. Biomassan bara står där och väntar.

Men liksom många gånger förr, är det många yttre faktorer som måste samverka för att slussarna och nya marknader öppnas. Knappt hade europeiska lantbrukare vant sig vid att kunna odla majs till etanol och biogas och raps till HVO förrän EU bara lämnade en liten strimma ljus synlig i dörren till bioenergi­marknaden genom att starkt begränsa odling av råvara till drivmedel på jordbruksmark.

En väsentlig del
En av anledningarna påstods vara att priset på energimarknaden fick sätta priset på råvaror till livsmedel och foder, något som EU, vars jordbrukspolitik formades av livsmedelsunderskott efter andra världskriget, ogärna ville se. En annan anledning skulle vara att jordbrukets överskott är så begränsat och årsmåns­beroende att det inte vore rationellt att basera en bioenergi­marknad på det.

Samtidigt visar i alla fall svenska beräkningar att jordbruket har potential att bidra substantiellt med biomassa till bioenergi. Enligt Svebios färdplan för bioenergi skulle jordbruket kunna stå för mer än en femtedel av den biobaserade energi som Sverige skulle kunna producera år 2045, eller 54 av 250 TWh. ­Tillsammans med skogen skulle jordbruket kunna svara för 70 procent av landets beräknade energibehov.

Drivmedel är en möjlighet
Att bygga upp infrastruktur särskilt för jordbruket riskerar en suboptimering och att vi får parallella system för råvara från jordbruket respektive skogen, något som med all sannolikhet orsakar högre kostnader. Samtidigt finns enligt expertisen marknader där jordbruket i dagsläget har konkurrensfördelar gentemot skogen, och det är just för framställning av biodrivmedel. Där kostar det mellan sex och sju kronor att framställa en liter drivmedel från jordbruksråvaror, medan skogsråvaran med dagens teknik ger ett drivmedel som kostar cirka tio kronor litern att producera.

Visserligen är mellan sex och sju kronor för det färdiga drivmedlet klart dyrare än fossilbaserade drivmedel, men ryms med god marginal inom konsumentpriset för bensin och diesel på mellan 13 och 14 kronor litern inklusive skatter. Om den politiska viljan finns skulle det alltså med skattebefrielse gå att skapa en värdekedja med goda marginaler både för odlare, förädlare och distributörer. Att byta från fossila till biobaserade drivmedel skulle också vara både mer klimat- och miljövänligt och mindre kostsamt än att konvertera hela fordonsparken till eldrift.

Sista droppen olja
Samtidigt fortsätter dock oljan att flöda och lockar till nya investeringar i den fossila värdekedjan. Men på sikt måste oljan fasas ut. Under tiden är det viktigt att komma ihåg att om fossila drivmedel ska användas i någon sektor i samhället är det i lantbruket, för det är bara där som vi får igen mer än vi sätter in. Varje kWh i växtodlingen i Sverige ger tiofalt igen i skördade produkter. Den sista droppen fossil olja borde alltså gå till jordbruket.

En större marknad för biodrivmedel från jordbruket skulle också ge lantbrukarna möjlighet att balansera livsmedels­marknaden. Det är en kritisk möjlighet för ett led som befinner sig så långt uppströms i värdekedjan som jordbruket gör.

”Om den politiska viljan finns ­skulle det alltså med skatte­befrielse gå att skapa en värde­kedja med goda marginaler både för odlare, ­för­ädlare och distributörer”

Stabiliserar spannmålspriset
Vi har också konkret erfarenhet vad en stor aktör på bio­drivmedelsmarknaden kan betyda regionalt för spannmålspriset. När den östgötska spannmålen levereras till Lantmännens anläggning på Djurön utanför Norrköping finns det tre möjliga avsättningar: den inhemska foder- och kvarnmarknaden, export och Agroetanol.

Detta har enligt samstämmiga uppgiftslämnare blivit till ett stabilt golv under vilket det regionala spannmålspriset aldrig går. Å andra sidan är den dominerande kunden mån om att priset inte blir för högt. Då importeras i stället billigare spannmål från annat håll.

Om Preems satsning på produktion av HVO från bio­baserade oljor och fetter på Preemraff i Lysekil blir verklighet skulle en liknande situation uppstå för oljeväxtodlare i Västsverige. ­Drivemedelsmarknaden skulle kunna komma att bestämma priset på i alla fall oljefraktionen i rapsfröet. Men det är en dörr som EU ogärna vill öppna.