Sedan snart två år har vi plågats av en pandemi som förändrat våra arbetsrutiner, sättet vi umgås på och rör vid varandra om vi får mötas fysiskt, fått oss att ifrågasätta kompetensen hos både politiker och myndigheter och även lockat fram konspirationsteoretiker hos annars fullt normala människor. Flödet av varor och människor har förändrats och vi har börjat värdera det vi har nära på ett nytt sätt.
Intelligensbefriad energipolitik
I spåren av en så gott som helt intelligensbefriad energipolitik har EU:s största medlemsland blottat strupen inför den ryska björnen och gjort det möjligt att utöva geopolitik via gaspriser. Vår egen energipolitik visar sig inte vara mycket bättre när rusande energipriser på grund av sammankopplingen med elmarknaden på kontinenten späs på av bristande överföringskapacitet och batterifabriker i det norrländska elparadiset.
För jordbruket får detta direkta och indirekta effekter med höga priser på el och diesel och rusande gödselmedelspriser. Som grädde på moset drabbas de svenska lantbrukarna också av neddragen produktion av gödselmedel i närområdet och ändrad allokering – en miljon hektar spannmål i närheten av odlingsgränsen väger alltför lätt på världsmarknaden.
Vem som helst utom Jimmy
Ett politiskt hela havet stormar där ingen vågar sätta sig på samma stol som Jimmy, har lyft bort ett nödvändigt fokus på sakpolitik i ljuset av den smått perfekta storm som är under uppsegling. Någon måste ta i frågor som energi- och livsmedelsförsörjning, rättssäkerhet, en sjukvård som visserligen får mycket uppmärksamhet, men som redan innan pandemin var milt uttryckt ofullkomlig.
Allra mest oroande är det faktum att inflationen i december har nått den högsta nivån sedan 1993. Och de som var med då kanske kommer ihåg att Riksbanken satte räntan på lån till bankerna på 500 procent i ett desperat försök att rädda den svenska kronan. Räddningen blev en devalvering, som liksom tidigare följdes av ökad inflation.
Vem ger sig först?
Men trots dessa tecken som även en person utan större förmåga till omvärldsanalys omöjligt kan missa verkar det mesta tuffa på som vanligt. Vi klarade pandemin, nedstängning av framför allt verksamheter i andra länder och de flesta intalar sig att snart ger sig nog Putin, i alla fall i god tid innan Tyskland hinner hitta andra sätt än naturgas för att klara energin. Oljepriset är visserligen högt, men bara hälften så högt som 2008. Mycket talar alltså för att energipriset sjunker först.
Frågan är då vad som händer med priserna på jordbruksprodukter som än så länge kunnat kompensera för den kostnadsökning som skett på energi och gödselmedel. Finns det anledning till oro?
Nedåt i näringen
Det menar i alla fall de lantbrukare som svarat på den enkät som ligger till grund för LRF:s gröna näringslivsindex för årets fjärde kvartal. Där florerar en tydlig pessimism inför näringens utveckling den närmaste framtiden. Mest pessimistiska är animalieproducenterna där långvarig kris i mjölkproduktionen och nu griskrisen trycker ner index till 76, där 100 står för oförändrade framtidsutsikter.
Inte heller växtodlarna tror, trots hyfsade kalkyler, på någon ljus framtid. Trädgårdsföretagarna som med en ökad efterfrågan på närproducerat upplevt en unik ökning av både volymer och priser har också hamnat under isen med ett index på 94. Det är bara skogsbruket som med sina långa omloppstider och globala marknad som håller humöret uppe med ett, visserligen sjunkande men dock, index på 114.
Bättre att vara björn
Frågan är om vi i näringen oroar oss för mycket, eller om vi till skillnad från börsen och fastighetsmarknaden har bättre känselspröt. Historiskt har ekonomiska nedgångar inneburit ökad lönsamhet för livsmedelsproducenter. Signaler om ökad inflation och en tillväxt som begränsas av brist på halvledare och andra ofullkomligheter på marknaden borde få lantbruket att vädra morgonluft.
Svaret på frågan är nog ändå att de gröna näringarna gör rätt i att ha en björnattityd, för att låna en bild från börsmäklare. Vi ser en framtid med ökade risker framfor oss, vilket kan mana till försiktighet. Men det betyder inte civilisationens undergång. Det är vårt samhälle alltför robust för.