De djurgårdar som expanderar är de som drar lantbruket in i morgondagens matproduktion. För dem borde samhället rulla ut röda mattan och visa sin uppskattning. Men ibland möts de istället av långa handläggningstider och nya miljövillkor som är dyra och svåra att förstå.
Det mesta av matproduktionen i bemärkelsen mjölk, nöt- och griskött och kyckling sker numera på gårdar som är så stora att de är anmälnings- eller tillståndspliktiga. Det betyder att de behöver anmäla sin verksamhet till kommunen eller få tillstånd av länsstyrelsen. Egentligen är det svårt att förstå att exempelvis fem gårdar med 2 000 grisar vardera skulle medföra större risk för miljön än en med 10 000 grisar. I själva verket är det kanske tvärtom?
Om arealen är den samma blir gödselmängden per hektar densamma i båda fallen. Men som i en del andra fall går det att skylla på EU då det för alla medlemsländer finns krav som ska levas upp till i det snart färdigbyggda industriutsläppsdirektivet (IED).
Villkorssafari
Kommunen eller länsstyrelsen förser företaget med villkor för expansionen. Många av villkoren handlar om åtgärder i växtodlingen för att minska läckage av kväve och fosfor. Det är alltså åtgärder som går utöver den generella lagstiftningen i exempelvis nitratdirektivet. Många villkor är välkända och vettiga saker som att markkartera, analysera flytgödsel, göra växtnäringsbalans och att ha skyddszoner.
Men plötsligt dyker det upp villkor som är betydligt svårare att klara. Exempel på sådana är förbud mot att sprida stallgödsel på jordar i fosforklass fem och att inte tillåta vallbrott före höstsäd. Det kan också handla om krav på att bygga fasta tak över flytgödselbehållare. De sistnämnda är exempel på åtgärder som kan vara mycket kostsamma och äventyra kalkylen för den utökade djurhållningen.
Prövar miljöbalken
Vilka villkor som föreskrivs varierar mellan länen och det är fritt fram för en enskild handläggare att testa miljöbalkens räckvidd och prova att föreskriva om en ny åtgärd.
Historien till dags dato visar att av de villkor som överklagats av lantbrukare har Mark- och miljödomstolen i vissa fall gett lantbrukaren rätt men inte i alla. Ett par fall har överklagats till nästa instans som är Mark- och miljööverdomstolen (Svea Hovrätt) och även där varierar utfallet. Domar i Svea Hovrätt anses vara prejudicerande och efter ett utslag där får alla rätta sig efter det.
Försening gav bot
Bodil Paulsson har arbetat som rådgivare i tillståndsärenden i 14 år hos Lovang Lantbrukskonsult i Östergötland. Hennes erfarenhet är att enskilda handläggare ofta har ambitionen att driva ärenden framåt effektivt men att de ibland är osäkra på hur nya regler ska tolkas. I ett fall blev ett ärende liggande i ett halvår. När myndigheten väl bestämt sig för en tolkning fick en lantbrukare företagsbot för att ändringstillståndet inte blev klart i tid och då fanns fler djur på gården än tillåtet.
”En annan sak är den irritation som många upplever kring motståndet mot stukalagring av gödsel i fält. Det hade varit praktiskt att vår och sommar få köra ut ströbäddar direkt till de fält där gödseln ska spridas. Men icke. Här säger myndigheten att max två veckor får man ha ’omlastningstid’ i fält”, berättar Bodil.
Bristande kunskap
Håkan Andersson på Agellus i Skåne har också lång erfarenhet av att hjälpa lantbrukare att söka tillstånd och beskriver att handläggningen varierar mellan län men också att det är personberoende. På frågan om vilka villkor som hans kunder upplever som besvärligast nämner han krav på fasta tak på flytgödsel- och rötrestbehållare där det bevisligen ändå bildas ett svämtäcke som är fullt tillräckligt.
För att förbättra tillståndsprocessen efterlyser Håkan djupare kunskap hos alla inblandade.
”En svårighet är att så få bygger stora anläggningar för djurhållning att kunskapsbasen krymper. Djurhållarna lägger tid och pengar på studieresor utomlands och skaffar sig information om den senaste tekniken vad gäller miljö och djurvälfärd men varken myndigheter och konsulter hänger med i teknikutvecklingen”, säger han.
Villkor utan motiv
I det djurtäta Halland arbetar Anna Aurell Svensson på Växa med tillståndsärenden. Hon beskriver att handläggarna är måna om att inte låta ärendet dra ut på tiden och att det kan gå snabbt från att ansökan är godkänd till att tillstånd ges.
”Men samtidigt har länsstyrelse och kommun blivit mer rädda för att göra fel. Det ska vara formellt riktigt oavsett om det rör något meningsfullt eller inte”, beskriver hon och fortsätter: ”Det är också viktigt att lantbrukare efterlyser bättre motivering av varför ett villkor ställs och kräver flexiblare villkor som medger att företaget gör teknikanpassningar när det kommer ny teknik.”
Av Marcus Hoffman