Regeringen ger med ena handen och tar med den andra

Förra årets extrema värme och torka har satt sina spår på många sätt. Låga vallskördar visade hur sårbar landets mjölkproduktion är utan buffertarealer, men också hur innovativa lantbrukare är när det gäller att hitta smarta lösningar på akuta problem. Aldrig har väl grannens havre eller mellangröda stått lika högt i kurs som under sommaren och hösten 2018.

Sårbarhet i fokus
Vi blev också påminda om andra flaskhalsar i systemet. Slaktköer som redan tidigare varit ett problem för uppfödare som tvingats lagra kött i levande form ställde dem nu inför ett allvarligt moraliskt dilemma. Hur ska du få fodret att räcka till hela din besättning när du har 60 djur som inte kan komma till slakt förrän tidigast efter årsskiftet? I södra Sverige lättade trycket något av en mild eller obefintlig vinter.

”Om vi räknar bort landsbygdsstödet har lantbruket inte haft ett positivt nettoöverskott något år de senaste tio åren”

Sedan regleringsekonomin har vi valt att ta ut eventuellt produktionsöverskott i spannmål. Ett normalår handlar det om cirka en miljon ton, främst vete och maltkorn, som exporterats. Men 2018 visade det sig att den marginalen var alldeles för snäv. Från att vara ett exportland blev vi nettoimportörer av spannmål, framförallt till foder. Rågskörden som ett normalår precis täcker kvarnarnas behov, minskade med 38 procent.

Lönsamheten för dålig
För en näring med god lönsamhet – ”en skörd på fältet, en i lager och en på banken” – behöver ett magert år inte bli en katastrof. Men som 2018 också tydligt lyfte fram och något som allt fler börjat upptäcka, är lönsamheten i svenskt jordbruk alldeles för dålig. Det betyder inte att alla svälter, men om vi räknar bort landsbygdsstödet har lantbruket inte haft ett positivt nettoöverskott något år de senaste tio åren.
Enligt de preliminära siffrorna från Jordbruksverket sjönk jordbrukets nettoförädlingsvärde med 6,4 miljarder eller 80 procent jämfört med föregående år. Och då har vi bara halva sanningen, eftersom vi måste leva på fjolårets skörd fram till nästa.

En fjärdedel borta
Ove Karlsson, Kompetenscentrum för företagsledning på SLU i Alnarp, aviserade i sina beräkningar minskade inkomster för svenskt jordbruk med cirka 12,5 miljarder, vilket motsvarar cirka en fjärdedel av de totala intäkterna. Mycket tyder på att han får rätt i sin profetia.
Nu lovade ju regeringen att hjälpa till och det aviserades ett torkstöd på 1,2 miljarder, det vill säga tio procent av intäkts­bortfallet. Rena allmosor skrev vi i vår ledare i Lantbrukets Affärer nr 8 -18. Dessutom visade sig stödet vara ytterst orättvist och uteslöt bland annat potatis och andra specialgrödor.

Rent lurendrejeri
Vad vi inte visste då var att det också handlade om ett rent lurendrejeri. Pengarna som används kommer i stor utsträckning att tas från landsbygdsstödet, det vill säga att det blir en omfördelning inom kollektivet som man säger i pensions­sammanhang. Inte nog med att beloppet för tork­stödet från början var alldeles för snävt tilltagen, det visade sig att det är tiggaren själv som fick betala. Till detta kommer den sänkta återbetalningen av dieselskatten.
Men vad var egentligen att vänta av en rödgrön regering? Att i det här sammanhanget påminna om en livsmedelsstrategi som skulle stärka svenskt livsmedelsproduktions konkurrenskraft och öka självförsörjningsgraden blir snarast patetiskt.
Vi återkommer till vårt grundbudskap att lönsamheten i lantbruket – utan landsbygdsstöd – måste förbättras så att företagen får täckning för eget arbete, ränta på eget kapital och en vinst som gör det möjligt att klara dåliga år och investera för framtiden. Först då kan vi tala om landsbygdsutveckling.