”Ropen skalla – lika för alla”

När det var dags för 1990-talets livsmedels­strategi, den så kallade Dvärgbjörken, arbetade den svenska livsmedelsindustrin hårt för att få politikerna att förstå problemet med den svenska ryggsäcken. Svenska särregler och myndigheternas nitiska ämbetsutövning utgjorde tillsammans med ett högt konstandsläge en extra börda för svenska företag. Företagsledarna beskrev det som att springa ett maratonlopp med en tungt lastad ryggsäck. Konkurrenterna utan samma bördor försvann i fjärran.

Utjämna skillnaderna
Även om det var ett antal år sedan stämmer fortfarande bilden. Den nya livsmedelsstrategins tal om att stärka konkurrenskraften och lönsamheten i livsmedelssektorn (läs lantbruket för det är egentligen den länken i värdekedjan som mycket av ansträngningarna handlar om) blir bara tomma ord om inte skillnaderna i jämförelse med våra konkurrentländer vägs in och antingen utjämnas eller på något sätt kompenseras.
När Nya Gamla Nya Moderaterna hade sina landstings- och kommunaldagar och lanserade sin valslogan ”Lika för alla” kunde vi inte låta bli att tänka på den gamla ryggsäcken. Bakom de lätt populistiska och förment kollektivistiska orden ligger en tanke om lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter för alla. Alla ska få en ärlig chans.
Det tycker vi är bra och tar därför till oss: Lika för alla ska även gälla i lantbruket, lika förutsättningar, lika tolkningar av regelverken och så lika kostnader som möjligt. Fast det är klart; när det inte går att få lika förutsättningar ens inom landet, hur ska vi kunna förvänta oss att politikerna ska klara av det i förhållande till omvärlden?

Fyra kritiska områden
Det är ju som bekant valår, vilket inte minst framgår av ovan, och då kunde vi välja att intervjua politiker om livsmedels­strategin och deras löften i händelse av att de skulle få möjlighet att utöva regeringsmakt. Men vi har i år gjort en annan bedömning. Vi har kommit fram till att lantbrukets villkor i högre grad bestäms av omvärlden än av svenska politikers ambitioner och löften. Exempel på sådana omvärldsfaktorer är handels­regler och avtal, den gemensamma europeiska jordbruks­politiken, förändrade konsumentbeteenden och utvecklingen inom finans- och bankvärlden.
Var och en av dessa faktorer är värda en djupare analys, och vi gjorde redan den om handeln med artikeln i förra numret om de olika avtalen som är uppe på bordet och det hotande handelskriget mellan USA och Kina, där EU och svenska lantbrukare riskerar att bli någon form av ”collateral damage”. CAP är en slamkrypare i det här sammanhanget. Med Brexit försvinner en nettobetalare till EU:s totala budget, och i de förarbeten som pågår inför EU:s långtidsbudget aviseras tydligt en neddragning av landsbygdsstödet. För svenska lantbrukare är detta ytterst kritiskt, eftersom stöden i stor utsträckning är skillnaden mellan svart och rött på botten­linjen i resultaträkningen.

Svårtydda trender och stigande räntor
Vart konsumenterna är på väg är svårare att avgöra i det som vi kan beskriva som en trendexplosion. Just nu verkar alla trender pågå samtidigt, men det som oroar ett härdat tigerhjärta när det gäller trenderna är att de till synes är helt frikopplade från rationalitet och fakta. Från att ha ökat köttkonsumtionen med nästan 30 procent – det som verkligen kan beskrivas som ett proteinskifte – sedan EU-inträdet så ska vi inte äta kött alls längre.
Den ekonomiska och finansiella utvecklingen med en förväntad nedkylning av världsekonomin pekar mot minskat köputrymme och minskad tillgång till kapital för nödvändiga investeringar. Det extremt låga ränteläget vi haft under flera år och som dopat den svenska ekonomin kan heller inte förväntas fortsätta. Även om det finns de som inte tror på en ränte­höjning i år så finns det inga som förnekar att en sådan kommer. Då dras skruvarna åt från flera håll.
Vi tror att det är de här frågorna som blir avgörande för svenska lantbrukare de kommande åren, inte om landsbygdsministern heter Yngwe, Westlund eller Oscarsson. Allt annat är bara manövrer för att få oss att titta åt fel håll.