Myndigheternas arbete för att skydda vattnet fortsätter med oförminskat styrka. Nu ligger fokus på klimatsäkring av täkterna, ett arbete som riskerar att öka både inskränkningarna för lantbruket och spänningarna mellan bönder. Men hur korrekt är samhällets riskvärdering egentligen?
För några år sedan arbetade länsstyrelserna runtom i landet fram regionala vattenförsörjningsplaner. Dessa planer var dels en åtgärd för att uppnå miljömålet om grundvatten av god kvalitet, dels ett delmål inom miljömålet levande sjöar och vattendrag. Delmålet innebar att planer med vattenskyddsområden och skyddsföreskrifter skulle upprättas för både allmänna och större enskilda täkter. Likväl saknar fortfarande nästan två tredjedelar av de allmänna täkterna skydd. Många har inte ens vattendomar.
När nu arbetet med att skapa klimatstrategier för att säkra den framtida tillgången på vatten står önskan om ett starkare skydd för vattnet på mångas önskelista. Då räcker det inte bara
med att instifta vattenskyddsområde kring de täkter som idag saknar detta.
I diskussionerna finns också en strävan att skydda även framtida täkter, något som knappast kan vara i enlighet med dagens lagstiftning och som i hög grad riskerar att påverka lantbruket.
Som skrivningen är idag medges endast inskränkning av den enskildes äganderätt för skydd av täkter som de facto används.
Begränsar normalt jordbruk
En annan glidning är diskussionen om att vattenskyddsområden även ska instiftas för att skydda privata täkter. Den gräns som diskuteras är om täkten förser mer än femtio personer eller ett uttag om minst tio kubikmeter per dygn.
Med tanke på att exempelvis samfällt ägda borror lyfts fram som exempel på privata anläggningar finns anledning för lantbrukare att hålla sig uppdaterade kring vad som händer i närheten. Inte minst då Havs- och vattenmyndigheten medgett att det skydd som efterlyses innebär begränsningar även för ett normalt jord- och skogsbruk.
Det är dock inte bara lantbrukarna, utan även konsumenterna som har anledning att oroa sig. Myndigheterna har i sin strävan att skydda av vattnet i kanske alltför hög utsträckning inriktat sig mot lantbrukets växtskyddsmedel.
Kan inte skydda vattnet
Det kan framstå som märkligt med tanke på att larmen om faktiska föroreningar av dricksvattnet mer handlar om brandskyddsmedel och att koka vattnet innan användning och i väsentligt mindre utsträckning rapporterar om växtskyddsmedel i dricksvattnet. Samhället klarar alltså inte av att skydda vattnet ut till konsumenterna.
Nu handlar förvisso planerna inte bara om det direkta skyddet av täkterna, utan även om en fungerande distribution. Det kan exempelvis röra sig om enskilda kommuner som behöver koppla samman sina nät för att klara framtida behov. Men diskussionerna om skyddet av vattnet tar en stor del, och lantbruket är som sagt ofta i fokus. Att rent felaktiga uppgifter blandas med olika teorier om vad framtida klimatförändringar eventuellt kan göra, komplicerar det hela ytterligare.
Olika besked om vattennivån
I Skåne bjöd till länsstyrelsen i somras in till seminarium om just dricksvattenförsörjningen. Dåvarande landshövding Margareta Pålsson tog i sitt inledningsanförande upp bland annat Gotland som ”på grund av klimatförändringarna lider av extrem torka”, och om hur bevattning av fruktodlingar sänkte redan låga grundvattennivåer.
Det senare visade sig dock vara felaktigt. Fruktodlarna i det utpekade området använder erkänt vattensnål droppbevattning, och den statliga dricksvattenutredningens sekreterare Folke K Larsson som talade efter Pålsson, förklarade att nivån i grundvattenmagasinen i området var i stort sett normala. Här skiljde sig alltså Skåne från andra mer utsatta delar av landet.
Folke K Larsson pekade på att vattenskyddsfrågan är viktig, och att länsstyrelserna måste stärkas för att kunna ägna sig åt ännu bättre områdesskydd. Han medgav att regeringen gett utredarna direktiv om att inte ta upp frågan om ersättning till drabbade lantbrukare.
Framtida vattentäkter
Även Havs- och vattenmyndighetens Mats Svensson efterlyste ett utökat skydd för vattnet. Till skillnad från Larsson och Pålsson påpekade han dock det rimliga i att myndigheterna tog höjd för att lösa in mark inom vattenskyddsområden. Gemensamt för alla var dock att de diffust pekade på framtida klimatförändringar som argument för att öka skyddet av både befintliga och framtida täkter och med detta inskränkningar för lantbruket. Det var ett resonemang som även länsstyrelsens fiske- och vattenvårdschef Kristian Wennberg föll in i.
Cryptosporidium i Östersund och Skellefteå, kolibakterier i Everöd och Hässleholm och fluorerade brandskyddsmedel i grundvatten i anslutning till flygplatser är några av de exempel som kom upp under diskussionen. Samtidigt ligger trots relativt få fynd ett väldigt stort fokus av åtgärderna på jordbruket och dess växtskyddsmedel. Frågan är om myndigheterna tittar på rätt saker eller bara väljer att leta där det är ljusast.
Förnekar kännedom
”Jag håller inte med om att det är få fynd. Vi hittar faktiskt preparat i vattnet”, svarade Kristian Wenneberg.
Och det stämmer, men det rör sig med möjligt undantag av bentazon om ämnen som antingen aldrig använts inom jordbruket eller förbjöds för flera decennier sedan. Frågan om myndigheterna tittar på rätt saker fick hänga obesvarad kvar i luften, även om Lantbrukets Affärer fått bekräftat från säker källa att Kristian Wennberg är fullt medveten om vilka substanser som hittats i vattnet och deras mest rimliga härkomst.
LRF Skånes ordförande Marianne Andersson tog upp frågan om vi verkligen måste ha dricksvattenkvalitet på allt vatten som används och om vi som ett led i arbetet med att värna vattnet kanske kunde minska förbrukningen av vatten av dricksvattenkvalitet. Av de 160 liter varje person förbrukar per dag är den del som dricks eller används i matlagning marginell. Hon pekade därför på lösningar som att kanske spola toaletter med gråvatten och snålspolande duschmunstycken.
Folk K Larsson menade tvärtom att vi på vissa håll använder för lite vatten för att få tillräckligt bra fart i avloppsledningarna. Han såg inte heller någon anledning att inte sträva efter annat än dricksvattenkvalitet på allt vatten som används.
Allt ljus på lantbruket
Den samlade intrycket från en genomgång av de regionala vattenskyddsplanerna och den bild som gavs vid seminariet i Skåne bekräftar och förstärker bilden av att lantbruket oförtjänt hamnat i fokus. Myndigheterna tittar enbart där det är som ljusast, och det råkar vara inom jordbruket som genom sin tidigare reglering och utförliga statistik befinner sig mitt under lyktan.
Det är även troligt att spänningarna mellan lantbrukarna kommer öka när myndigheternas arbete för att säkra vattentillgången intensifieras. Med sammankopplade ledningsnät finns risken att lantbrukare i vattenrika områden drabbas av ytterligare inskränkningar när deras hemkommun säljer vatten till kommuner med sämre vattentillgång.
Av Per-Ola Olsson