Sluta blanda företag och hushållsekonomi i redovisningen av lantbruk

Det är frestande att vilja se sin verksamhet och sitt privatliv sammanvävda i en livsstrategi där gränsen mellan arbete och vila och avkoppling är svår att skönja. För många är det en ideal situation, i synnerhet för dem som har möjlighet att omvandla sin hobby eller stora passion till en professionell verksamhet. För lantbrukare är det extra påtagligt, eftersom det är en av de få yrkesgrupper som ofta har den fastighet de bor på också som arbetsplats och förutsättning för sin utkomst. Att skilja på arbete och fritid blir i det läget svårt.

Historisk förklaring
Att det är så i lantbruket är också förklarligt av historiska skäl, eftersom de flesta en gång i tiden var lantbrukare och tillgången till mark och möjligheten att bruka den var en förutsättning för att överleva. Många utanför lantbruket tror att den bilden fortfarande är sann, och den odlas medvetet av både lantbrukets föreningsrörelse och marknadsaktörer. Bregottreklamen har sina rötter i en förljugen bild av hur det moderna lantbruket ser ut, något som nu slagit tillbaka på sina upphovsmän när media och djurrättsaktivister gör sitt bästa för att avslöja lögnen.
Men det är inte bara i form av blå dunster som PR-firmorna försöker förvilla allmänheten med. Vanföreställningen om hur dagens lantbruk ser ut finns också djupt rotad i hur myndigheter och beslutsfattare hanterar statistik och branschinformation om jordbruket.

Ägande och brukande skiljs åt
Enligt den senaste statistiken är det bara drygt hälften av företagen och 30 procent av arealen som ägs och brukas som en enhet. Medelarealen för de företagen är bara 22 hektar. Det innebär att de företagen knappast är några heltidsföretag utan bara kan fortsätta att existera som deltids eller fritidsjordbruk. En allt större andel av arealen brukas i större enheter, antingen som en blandning av ägd och arrenderad mark eller som driftsbolag där mark från flera fastigheter ingår. Det har alltså redan skett en relativt hög grad av separation mellan ägande och brukande.
Men i jordbruksstatistiken hanteras jordbruket fortfarande med utgångspunkten från ett familjejordbruk. Intäkter från jordbruket blandas samman med inkomster från anställningar och andra inkomster. I redovisningen av jordbrukets samlade inkomster och kostnader ingår inte ersättning för eget arbete och ränta på eget kapital, om inte ägaren är anställd i det egna bolaget. Även om fastigheten sköts av ett driftsbolag driver ägaren fastigheten som regel som enskild firma.

Dubbel fälla
Förutom att detta sätt att redovisa jordbrukets företagsmässiga del ger en helt felaktig bild av lönsamheten i jordbruket inbjuder den också till att lantbrukare istället för att kräva bättre betalt subventionerar konsumenterna med en ofta oresonligt stor egen arbetsinsats och genom att med blicken riktad mot värdeökning på fastigheten avstå från ränta på det egna kapitalet.

”När såg vi HUI redovisa livsmedelshandlarnas hushållsekonomi senast?”

För den som har erfarenhet från andra branscher framstår detta som en fälla som slår igen från två håll. Eftersom en stor del av både arbete och kapital är osynliggjort och inte ersätts fullt ut framstår lönsamheten i jordbruket som mindre dålig än vad den i själva verket är och det blir svårare att ta ut det fulla värdet på marknaden. Dessutom urholkas värdet av arbetet och de gjorda investeringarna, eftersom de inte ersätts fullt ut.
För att få en mer korrekt bild av verkligheten borde åtminstone Jordbruksverket öppna ögonen och redovisa lantbrukets ekonomi i företagsekonomiskt mer relevanta termer. För när såg vi HUI redovisa livsmedelshandlarnas hushållsekonomi senast?